I dag läste jag ett inlägg som Christina Lundström skrev på Facebook.

Det är  ofta att det är svårt att variera vardagsmiddagarna. Idag blev det ugnstektfalukorv o potatismos, igen. Men jag gläder mig när jag läser i Bibeln om Emmausvandrarna som inte kände igen Jesus när han kom o vandrade med dem efter uppståndelsen. Men när de åt o Jesus bröt brödet, det här vardagliga som de gjort o ätit många gånger, då öppnades deras ögon o de kände igen honom. I morgon hoppas jag att männen i mitt liv öppnar sina matlådor och i det gamla vanliga känner igen mig. ( med glädje o tacksamhet förhoppningsvis) 😀

Min direkta kommentar blev Husmanskost och husmanstro är underskattat!
Under dagen har jag kommit tillbaka till min tanke om ”Husmanskost och husmanstro”.
Visst drömmer många av oss att få gå på de stora galamiddagarna som tex Nobelfesten och äta av den fantastiska maten. Jag ÄLSKAR mat, det är jag säkert inte ensam om. Kan läsa kokböcker, även om jag sällan lagar ur dem, kan till och med tala om mat så att saliven rinner till, Jag är verkligen hopplös på mat! 99 gånger av hundra så vill inte min man gå ut och äta eftersom han tycker att min mat är godare, vilket är ett snällt uttalande. Fast det är ju rätt skönt att få slippa laga mat ibland.

När min yngste som skulle fylla 20 år och vi skulle ha släkten på middag undrade jag vad han ville äta. Han svarade:   – Jag vill ha stekt falukorv, potatismos och brun sås… Ja, vad gör man? Det vara bara att duka med finporslinet och silverbesticken för att sen servera falukorv!

Hur hänger husmanskost och husmanstro i hop då? Jo, så här tänker och funderar jag, när de flesta av oss får möjlighet att önska oss något att äta är det oftast något som vi förknippar med vårt hem och vår familj. Är det så med vår tro också? Att vi egentligen vill ha en tro så där enkel och vardagsnära, en tro som bär. Visst är det gott med oxfilé (om den inte blir för torr) eller ett stort fat med fina skaldjur? Men tänk, stekt isterband med stuvad vitkål, eller kålpudding med potatis och lingon eller varför inte Christina, ugnsstekt falukorv med potatismos…

Ibland är det fantastiskt att få vara med på stora gudstjänster, konferenser och pådrag men det är inte det som räddar mej i mina svåra situationer. Det som räddar mej är de människor som har tagit sin vardagstro på allvar och använder den som sin husmanstro. De har tid att sitta ner vid mitt köksbord och dela livet med mej i med och motgång. De orkar höra på mina tvivel och de orkar lyssna på mej när jag pratar en massa galenskap. De skrattar med mej, de går en massa mil med mej för att lätta på min oro. De behandlar mej som sin nästa.

Jag skulle vilja uppmana alla som har en tro att inte gömma er husmanstro den är allt för underskattad!

Annandag påsk den 17 april 2017

Visst är det ett lustigt fenomen med prioriterad ombordstigning på flygplan? Jag förundras varje gång att så många människor betalar extra för att stå nästan lika länge som alla andra innan de får gå ombord på ett flygplan. De har fått ett säte som alla andra, de får sitta lite längre i planet än de andra och de får gå av samtidigt som alla andra.
Vad är det som gör att man väljer att lägga ut dessa pengar på något som inte ger något extra? Ja jag vet de kommer in ca 3-10 minuter tidigare än de som står sist i den andra kön men de kommer fram samtidigt, de åker med samma plan.

Nu säger ni säkert, ja men du är ju smålänning det är därför du inte väljer Prioriterad ombordstigning. Nä, jag är inte smålänning, jag är en stolt hallänning 😉

För tio år sedan förstod jag vitsen om man åkte med Ryan Air, det var enda sättet att komma ombord och få välja plats eftersom ingen kunde få sin plats vid incheckning men nu…

Om man lyfter funderingen lite så kanske många av oss lever ett prioriterat liv, inte för att vi har betalt något extra utan för att vi haft nåden att födas i rätt familj och i rätt land.
Jag lever verkligen ett prioriterat liv! Behöver inte fundera på om jag har mat att äta, var jag ska bo eller om jag kommer överleva krig och naturkatastrofer. Jag hade turen att födas i Sverige i en vanlig arbetarfamilj med snälla och fantastiska föräldrar.

Tänk vad många andra människor som inte kan välja till, som inte kan köpa sig ett prioriterat liv, som inte kan välja en annan kö i livet.

Hur kan du och jag med våra prioriterade liv förändra förutsättningarna för alla dessa miljontals människor runt vår värld. Kan vi ge dem något av våra egna fördelar och förmåner? Går det? Vill vi?

I den boken jag brukar läsa står det följande:” Allt vad ni vill att andra ska göra mot er, det ska ni göra mot dem”

Påskdagen den 16 april 2017

Här ligger jag på en madrass på vår uteplats i solen, klockan är 16.51 och det är 21¤ i skuggan. Livet är gott! I morgon tidigt bär det av tillbaka till Sverige och vårt hem där. Hörde att det var 1¤ i dag. Önskar att jag fick några dagar till här nere. Några fler dagar med sol, gemenskap och vila.

I dag när jag scrollade ner i mitt flöde såg jag ett inlägg från bokförlaget Libris. De hade en artikel om en bok som heter ”Rötter och vingar”. Hur kan man stå stadigt som ett träd med starka rötter i jorden samtidigt som man vecklar ut vingarna, följer sina drömmar och flyger fritt? Inga enkla frågor som författaren Göran Larson har tänkt att besvara i boken. Titeln gör mej nyfiken och får mej att gå igång med tankar och reflektioner.

Ibland möter man människor som inte verka riktigt grundade i sig själva. De verkar som om de har kopierat livsstil, tankar, idéer av andra och därför blir ängsliga i påfrestande situationer. Om du inte är grundad i dej själv hur ska du då kunna stå rak när snålblåsten rör sig runt dej och ditt liv. Jag  har ett flertal gånger mött människor som går igenom eller har gått igenom smärtsamma saker i deras liv. Det kan var olika sorts förluster, skilsmässor, blivit av med jobbet, drabbats av en diagnos osv. När detta drabbar dem verkar det som om rötterna ligger ytligt, hela livet vänds upp och ner och de värderingar och den livsstil som varit viktig för dem tidigare, inte gäller längre. Det har gjort mej fundersam. Varför är det så?
När jag blev skild fick mina värderingar och min livsstil ett ännu större värde. Att vara förankrad i det igenkännliga, med mina vänner och att den tro som jag sa mej ha, att den verkligen betydde något. Å, den visade sig bära även igenom de mörkaste dagar och nätter. Det är inget jag kan klappa mej på axeln och säga att va bra jag är, men frågan jag ställer mej är denna:
– Har vi inte grundat vårat liv tillräcklig för att kunna stå pall när livet krackelerar?

Vi människor behöver leva med både rötter och vingar. Rötter för att kunna stå stadiga och starka. Vingar för att kunna leva helt och fullt och förverkliga våra vackraste drömmar. Många av oss känner att vi saknar det ena – och inte riktigt vågar det andra. Vi gömmer undan de vi verkligen är. Vi utvecklar strategier och spelar olika roller för att passa in, samtidigt som vi längtar efter att förverkliga oss själva.

Tack gode Gud för att vi mitt i det rotade också får ha vingar. Vingar som gör att vi vågar sträcka oss mot det omöjliga.

När jag började i åk 1 var jag en nyfiken, tuff tjej, full av fantasi. Det visade sig finnas ett stort problem. BOKSTÄVERNA… De var ju inte sams med mej, många lät likadant, de såg likadana ut och det gick inte att höra hur man skulle använda dem när man skrev. Jag hittade på otroliga historier i mina skissböcker under åren i åk 1-6 men de kom alltid tillbaka med en massa röda streck. Väldigt få ord var rätt stavade och oftast fattades det bokstäver (Tack Gode Gud för stavningsprogram).

Jag hoppade av skolan efter åk 9 och blev barnflicka, gymnasiet var ändå bara för töntar… I dag har jag läst 330 hp har tre utbildningar, har skrivit ett bedömningsstöd i bild Tummen upp i bild åk 4-6 Jag driver bloggen Bildläraren och har precis starta upp denna blogg. Jag kan inte stava! Med mina vingar, med min fantasi och men min tro djupt förankrad hos Gud har jag fått flyga dit jag aldrig trodde var möjligt.

Vad har du rotat ditt liv i och vart bär dina vingar dej?

Påskafton den 15 april 2017

Vad gör ett hem till ett hem?

Antagligen är det så att min hjärna börjar gå igång igen för att den känner på sig att det inte är så lång tid kvar här nere i sol och värme.
Dagens fundering gäller det vi kallar HEM.
Vad är det som gör att vi upplever en plats eller en människa som hem, hemma eller hemmet?
Jag kan känna mej hemma på många platser i vår värld och tillsammans med många människor men inte överallt och med alla. Vad är det som avgör det?
För några år sedan tog vi över mina föräldrars lilla radhus nere på El Limonar i Torrevieja. Ett fantastiskt litet ställe som jag har varit i ett oändligt antal gånger sedan augusti 1988 då jag var i femte månaden och väntade Simon. Jag och mina pojkar har varit här och blivit en del av platsen och människorna som fanns här, ja jag säger fanns för många av dem är döda nu.
När jag gifte mej med Thomas fick han Spanien på köpet ❤, det var inte förhandlingsbart för hans del. 117 var ett av mina HEM, numera även hans.
För ett tag sedan var några av våra vänner på besök och de sa innan de kommit innanför dörren:
– Nu har vi väl plockat bort massor och gjort om….
– Nä, svarade jag, trotsigt. Tycker att det är kitschigt och mysigt som det är.
117 är ett hem, summan av alla dessa dagar, veckor, månader och år som mamma och pappa levde här nere och byggde sitt bo. Det är inte stylat efter Sköna hem eller andra inredningstidningar, Sakerna ligger inte på en plats för att det ska väcka uppmärksamhet när någon kommer in. Sakerna här har samlats under åren och har alla haft en betydelse för de som levde här före oss.
Jamen, säger du nu, ska inte ni skapa ert eget hem? Fast det är ju just det som det har blivit med åren, även vårt hem.
Jag behöver inte ett ljust och fräscht hem som ser ut som så många andras för att må bra. Jag behöver människor omkring mej som gör mitt hem till ett hem. För mej blir ett hem just ett hem för att det innehåller summan av de som har varit mitt liv tills nu. Inte summan av vad andra har bestämt ska vara modenrt och trendigt detta året.
Under åren då jag och pojkarna levde ensamma gav Ewa Bylander oss ett andra hem på Gullbrannagården under många år. Det var så Simon uttryckte det. Gullbranna är mitt andra hem.
Vi hade ingen egen stuga där nere. Ibland sov vi i mysstugan, ibland inne hos Ewa och Magnus, det var nätter i friggebodarna och även i rum i Bojen som var personalbostad. Jag hoppade in lite när de behövdes i kiosken eller med något annat som skulle göras. Simon och Jakob var ca 8-12 år, under somrarna då de levde tillsammans med de ”stora” tjejerna och killarna i personalen. Tänk själv att i den åldern få ”hänga” med de äldre, se film och äta pizza på nätterna. Det var deras trygghet och hem under lite jobbiga somrar.
Är jag då inte intresserad av heminredning? Är det därför jag struntar i att göra om? Nja, jag läser aldrig heminredningstidningar, jag åker inte omkring och tittar på tapeter eller på hus och trädgårdar. Jag uppskattar mycket att komma hem till någon som har lagt ner sin själ på att göra ett vackert hem och förstår att det är deras intresse. Inser att vi alla är olika, men frågan är fortfarande vad är det som gör ett hem till ett hem. Skulle verkligen uppskatta om ni som orka läsa mitt långa inlägg till slut gav era funderingar på detta. Önskar er alla en underbar påskafton och en välsignad uppståndelse i morgon på påskdagen.

Långfredagen den 14 april 2017

EFTERVÄRME!
För ett år sedan i dag somnade min pappa in efter 2 månaders kamp. Hans njurtransplantation gick fel och han blev bara sämre och sämre tills han inte orkade mer. Min pappa var en man som inte gjorde mycket väsen av sig i de stora sammanhangen men i det lilla var han en stor man.
Thomas Sjödin skrev för fem år sedan en bok som heter EFTERVÄRME. I boken funderar han kring vad som gör en människa betydelsefull i sin omgivning, vad gör att värmen dröjer sig kvar när hon en gång är borta.
Min pappa lämnade verkligen oss som kände honom med en eftervärme som dröjer sig kvar. Han fattas oss ❤
Vad var det i hans livsverk som satte sådana avtryck i mamma, oss tre barn, våra respektive, barnbarn med respektive och alla barnbarns barn. Han satte aldrig sej själv först, han tog inte stor plats i ett sammanhang, han var inte elak men otroligt lurig, Min pappa var ingen besserwisser, han tryckte inte ner andra eller skrev dem på näsan. Han fanns i bakgrunden, uppmuntrade och stöttade.
Hur lever du och jag våra liv? Lever vi våra liv så, att när den dagen kommer och vi checkar in, så kommer de som finns kvar att känna eftervärme?
Visst saknar jag min pappa otroligt mycket och jag gråter då och då, men allra mest är jag så stolt och glad att jag fått vara hans dotter, att fått ha han i mitt liv i så många år.
Eftervärme är ett vackert ord, tänk dej själv när solen skiner en varmsommar dag på teglet på vårt hus, långt efter det att solen gått ner kan man känna värmen på väggen som finns kvar. Så vill jag att att mitt liv här på jorden ska vara, att jag ska få vara betydelsefull för de människor som finns i min närhet, att jag ska få sprida värme och att den ska dröja sej kvar när jag har dragit vidare och mina dagar är slut.

FREDAGEN DEN 7 APRIL 2017 ingen vanlig dag!

I dag känns kanske mina reflektioner en aning futtiga men jag tror att vi behöver få ut vad vi tänker och känner en dag som denna.
Vaknade upp till sol och värme och kände en otrolig tacksamhet. Vi åkte och handlande mat till frukost och det vi behövde för veckan som ligger framför oss. När vi kom hem började Thomas städa. Vi är så otroligt tacksamma för att det som var ett inbrottsförsök under v,6 blev just bara detta, ett inbrottsförsök. Utan vår fantastiska vän Eva-Lena hade vi haft ännu större problem. Hon roddade allt som behövdes göra här nere. Fixa fullmakter, polisanmälan, leta efter mammas försäkringsbolag, släppte in hantverkare… tre veckor efter att de slagit in vår glasruta i glasrummet.
De kom aldrig in men det var glassplitter, en söndrig gardin och lite annat att ta hand om. Tank så mycket värre det kunde ha varit.
Tacksamhet är ett underskattat ord och tillstånd i livet. Att kunna känna tacksamhet för det livet som blev mitt, för de vänner jag har och att de vänner som jag har i Stockholm befinner sig i livet.
Detta är inte bara en dag då jag och Thomaskänner tacksamhet utan en dag då Sverige upplever en svår dag. Kaoset, tragedin, det hemska som hänt kommer för några människor och familjer aldrig bli detsamma. När Julia, Thomas dotter ringde och sa att hon var okej visste vi inte ens att vi borde vara oroliga. Nu känner vi ännu mer tacksamhet. Tacksamhet till den Gud vi tror på men också till den tur, slump eller vad du väljer att kalla det, att alla de vi håller kära inte befann sig på Drottningsgatan i eftermiddag. Anna, Niko, Jessica, Michael, Madeleine och Annika mfl. ❤ Tack Gode Gud för att ni är i livet.

Torsdag den 6 april 2017

Sitter på en plats och väntar på att komma till en annan plats. Då kommer det en liten fundering🙄
Hur mycket av vår tid i livet längtar vi någon annanstans? Hur många gånger är vi frånvarande när vi borde vara närvarande? Min väninna Catta skickade ett sms till min man där hon bad honom att ha koll på mej under veckan…
Jag ska sola, bada, vila och äta gott. Dessutom bad hon Thomas att han ska passa upp på mej och se till att jag vilar från sociala medier… vi får se hur det går😇 Det är fint att ha vänner som har koll!
Jag ska försöka att leva i nuet, njuta och vila.
Tror dock att det blir en lite stund till en reflektion och tanke då och då. Min hjärna brukar funka så.
Som det står i boken jag läser: Detta är dagen som Herren skapat, låt oss på den fröjdas och vara glada😍
PS. Det är ingen tomteluva… det är en röd påskluva…

Onsdag den 5 april 2017

I dag har jag blivit kallad för enfaldig, att jag lever i en bubbla av förnekelse samt att min enfald sänker hela lärarkåren. Dessutom vilar hela lärarbristen på mina axlar…
Och allt detta av en människa jag aldrig mött!