Påskafton den 15 april 2017

Vad gör ett hem till ett hem?

Antagligen är det så att min hjärna börjar gå igång igen för att den känner på sig att det inte är så lång tid kvar här nere i sol och värme.
Dagens fundering gäller det vi kallar HEM.
Vad är det som gör att vi upplever en plats eller en människa som hem, hemma eller hemmet?
Jag kan känna mej hemma på många platser i vår värld och tillsammans med många människor men inte överallt och med alla. Vad är det som avgör det?
För några år sedan tog vi över mina föräldrars lilla radhus nere på El Limonar i Torrevieja. Ett fantastiskt litet ställe som jag har varit i ett oändligt antal gånger sedan augusti 1988 då jag var i femte månaden och väntade Simon. Jag och mina pojkar har varit här och blivit en del av platsen och människorna som fanns här, ja jag säger fanns för många av dem är döda nu.
När jag gifte mej med Thomas fick han Spanien på köpet ❤, det var inte förhandlingsbart för hans del. 117 var ett av mina HEM, numera även hans.
För ett tag sedan var några av våra vänner på besök och de sa innan de kommit innanför dörren:
– Nu har vi väl plockat bort massor och gjort om….
– Nä, svarade jag, trotsigt. Tycker att det är kitschigt och mysigt som det är.
117 är ett hem, summan av alla dessa dagar, veckor, månader och år som mamma och pappa levde här nere och byggde sitt bo. Det är inte stylat efter Sköna hem eller andra inredningstidningar, Sakerna ligger inte på en plats för att det ska väcka uppmärksamhet när någon kommer in. Sakerna här har samlats under åren och har alla haft en betydelse för de som levde här före oss.
Jamen, säger du nu, ska inte ni skapa ert eget hem? Fast det är ju just det som det har blivit med åren, även vårt hem.
Jag behöver inte ett ljust och fräscht hem som ser ut som så många andras för att må bra. Jag behöver människor omkring mej som gör mitt hem till ett hem. För mej blir ett hem just ett hem för att det innehåller summan av de som har varit mitt liv tills nu. Inte summan av vad andra har bestämt ska vara modenrt och trendigt detta året.
Under åren då jag och pojkarna levde ensamma gav Ewa Bylander oss ett andra hem på Gullbrannagården under många år. Det var så Simon uttryckte det. Gullbranna är mitt andra hem.
Vi hade ingen egen stuga där nere. Ibland sov vi i mysstugan, ibland inne hos Ewa och Magnus, det var nätter i friggebodarna och även i rum i Bojen som var personalbostad. Jag hoppade in lite när de behövdes i kiosken eller med något annat som skulle göras. Simon och Jakob var ca 8-12 år, under somrarna då de levde tillsammans med de ”stora” tjejerna och killarna i personalen. Tänk själv att i den åldern få ”hänga” med de äldre, se film och äta pizza på nätterna. Det var deras trygghet och hem under lite jobbiga somrar.
Är jag då inte intresserad av heminredning? Är det därför jag struntar i att göra om? Nja, jag läser aldrig heminredningstidningar, jag åker inte omkring och tittar på tapeter eller på hus och trädgårdar. Jag uppskattar mycket att komma hem till någon som har lagt ner sin själ på att göra ett vackert hem och förstår att det är deras intresse. Inser att vi alla är olika, men frågan är fortfarande vad är det som gör ett hem till ett hem. Skulle verkligen uppskatta om ni som orka läsa mitt långa inlägg till slut gav era funderingar på detta. Önskar er alla en underbar påskafton och en välsignad uppståndelse i morgon på påskdagen.

Långfredagen den 14 april 2017

EFTERVÄRME!
För ett år sedan i dag somnade min pappa in efter 2 månaders kamp. Hans njurtransplantation gick fel och han blev bara sämre och sämre tills han inte orkade mer. Min pappa var en man som inte gjorde mycket väsen av sig i de stora sammanhangen men i det lilla var han en stor man.
Thomas Sjödin skrev för fem år sedan en bok som heter EFTERVÄRME. I boken funderar han kring vad som gör en människa betydelsefull i sin omgivning, vad gör att värmen dröjer sig kvar när hon en gång är borta.
Min pappa lämnade verkligen oss som kände honom med en eftervärme som dröjer sig kvar. Han fattas oss ❤
Vad var det i hans livsverk som satte sådana avtryck i mamma, oss tre barn, våra respektive, barnbarn med respektive och alla barnbarns barn. Han satte aldrig sej själv först, han tog inte stor plats i ett sammanhang, han var inte elak men otroligt lurig, Min pappa var ingen besserwisser, han tryckte inte ner andra eller skrev dem på näsan. Han fanns i bakgrunden, uppmuntrade och stöttade.
Hur lever du och jag våra liv? Lever vi våra liv så, att när den dagen kommer och vi checkar in, så kommer de som finns kvar att känna eftervärme?
Visst saknar jag min pappa otroligt mycket och jag gråter då och då, men allra mest är jag så stolt och glad att jag fått vara hans dotter, att fått ha han i mitt liv i så många år.
Eftervärme är ett vackert ord, tänk dej själv när solen skiner en varmsommar dag på teglet på vårt hus, långt efter det att solen gått ner kan man känna värmen på väggen som finns kvar. Så vill jag att att mitt liv här på jorden ska vara, att jag ska få vara betydelsefull för de människor som finns i min närhet, att jag ska få sprida värme och att den ska dröja sej kvar när jag har dragit vidare och mina dagar är slut.

FREDAGEN DEN 7 APRIL 2017 ingen vanlig dag!

I dag känns kanske mina reflektioner en aning futtiga men jag tror att vi behöver få ut vad vi tänker och känner en dag som denna.
Vaknade upp till sol och värme och kände en otrolig tacksamhet. Vi åkte och handlande mat till frukost och det vi behövde för veckan som ligger framför oss. När vi kom hem började Thomas städa. Vi är så otroligt tacksamma för att det som var ett inbrottsförsök under v,6 blev just bara detta, ett inbrottsförsök. Utan vår fantastiska vän Eva-Lena hade vi haft ännu större problem. Hon roddade allt som behövdes göra här nere. Fixa fullmakter, polisanmälan, leta efter mammas försäkringsbolag, släppte in hantverkare… tre veckor efter att de slagit in vår glasruta i glasrummet.
De kom aldrig in men det var glassplitter, en söndrig gardin och lite annat att ta hand om. Tank så mycket värre det kunde ha varit.
Tacksamhet är ett underskattat ord och tillstånd i livet. Att kunna känna tacksamhet för det livet som blev mitt, för de vänner jag har och att de vänner som jag har i Stockholm befinner sig i livet.
Detta är inte bara en dag då jag och Thomaskänner tacksamhet utan en dag då Sverige upplever en svår dag. Kaoset, tragedin, det hemska som hänt kommer för några människor och familjer aldrig bli detsamma. När Julia, Thomas dotter ringde och sa att hon var okej visste vi inte ens att vi borde vara oroliga. Nu känner vi ännu mer tacksamhet. Tacksamhet till den Gud vi tror på men också till den tur, slump eller vad du väljer att kalla det, att alla de vi håller kära inte befann sig på Drottningsgatan i eftermiddag. Anna, Niko, Jessica, Michael, Madeleine och Annika mfl. ❤ Tack Gode Gud för att ni är i livet.

Torsdag den 6 april 2017

Sitter på en plats och väntar på att komma till en annan plats. Då kommer det en liten fundering🙄
Hur mycket av vår tid i livet längtar vi någon annanstans? Hur många gånger är vi frånvarande när vi borde vara närvarande? Min väninna Catta skickade ett sms till min man där hon bad honom att ha koll på mej under veckan…
Jag ska sola, bada, vila och äta gott. Dessutom bad hon Thomas att han ska passa upp på mej och se till att jag vilar från sociala medier… vi får se hur det går😇 Det är fint att ha vänner som har koll!
Jag ska försöka att leva i nuet, njuta och vila.
Tror dock att det blir en lite stund till en reflektion och tanke då och då. Min hjärna brukar funka så.
Som det står i boken jag läser: Detta är dagen som Herren skapat, låt oss på den fröjdas och vara glada😍
PS. Det är ingen tomteluva… det är en röd påskluva…

Onsdag den 5 april 2017

I dag har jag blivit kallad för enfaldig, att jag lever i en bubbla av förnekelse samt att min enfald sänker hela lärarkåren. Dessutom vilar hela lärarbristen på mina axlar…
Och allt detta av en människa jag aldrig mött!