I dag har jag varit på ett 50-års jubileum i Mölnlycke. Kyrkan där min man arbetade som pastor för 25 år sedan, firade 50 år. En samling med tal, foto och filmer från tid och ett sammanhang som aldrig varit mitt då jag träffade Thomas för 13 år sedan. Den första person jag träffar var en kvinna som heter Anna-Karin Hellgren. Hon arbetar som lärare och berättade att hon följer www.bildlaren.com Vi pratade lite om skola, bloggen och Tummen upp, som jag skrivit. Det vi inte pratade om var om vilka vi var, våra drömmar och tankar om livet. I och för sig inget ovanligt när man precis träffar en person man aldrig träffat förut men jag skulle vilja veta mer om människor jag möter.
Samlingen handlade mest om återblickar i historien, församlingens historia och de människor som var och har varit en del av den. Vilket jag aldrig har varit.
Det skulle kunna varit en långtråkig eftermiddag men det blev det aldrig. Jag möte så många människor som strålade av glädje över att se varandra igen efter många år. Så många människor som talade om en gemenskap och ett sammanhang med stolthet och glädje. Det är vackert att möta människor som är nöjda med sitt sammanhang, som är nöjda med de livet som blev deras.
Allt för många människor går genom livet med en känsla av att aldrig vara nöjda, att alltid vilja något annat och något mer. Det blir en stress som jag tror kan bli förödande. Jag skulle vilja förespråka förnöjsamhet, att var nöjd i det lilla. Att våga bejaka det enkla. Att inte alltid sträva efter något annat eller något mer.

Med detta vill jag inte ha sagt att vi inte ska ha några drömmar eller visioner. Det ska vi visst ha men njuta mer av stunden och nuet, eftersom det är det enda vi har. Nu ska jag njuta av min kväll innan det är dags för sängen. Hoppas att vi båda kommer tillbaka hit inom kort. Med önskan om en välsignad morgondag!