Påskafton den 15 april 2017

Vad gör ett hem till ett hem?

Antagligen är det så att min hjärna börjar gå igång igen för att den känner på sig att det inte är så lång tid kvar här nere i sol och värme.
Dagens fundering gäller det vi kallar HEM.
Vad är det som gör att vi upplever en plats eller en människa som hem, hemma eller hemmet?
Jag kan känna mej hemma på många platser i vår värld och tillsammans med många människor men inte överallt och med alla. Vad är det som avgör det?
För några år sedan tog vi över mina föräldrars lilla radhus nere på El Limonar i Torrevieja. Ett fantastiskt litet ställe som jag har varit i ett oändligt antal gånger sedan augusti 1988 då jag var i femte månaden och väntade Simon. Jag och mina pojkar har varit här och blivit en del av platsen och människorna som fanns här, ja jag säger fanns för många av dem är döda nu.
När jag gifte mej med Thomas fick han Spanien på köpet ❤, det var inte förhandlingsbart för hans del. 117 var ett av mina HEM, numera även hans.
För ett tag sedan var några av våra vänner på besök och de sa innan de kommit innanför dörren:
– Nu har vi väl plockat bort massor och gjort om….
– Nä, svarade jag, trotsigt. Tycker att det är kitschigt och mysigt som det är.
117 är ett hem, summan av alla dessa dagar, veckor, månader och år som mamma och pappa levde här nere och byggde sitt bo. Det är inte stylat efter Sköna hem eller andra inredningstidningar, Sakerna ligger inte på en plats för att det ska väcka uppmärksamhet när någon kommer in. Sakerna här har samlats under åren och har alla haft en betydelse för de som levde här före oss.
Jamen, säger du nu, ska inte ni skapa ert eget hem? Fast det är ju just det som det har blivit med åren, även vårt hem.
Jag behöver inte ett ljust och fräscht hem som ser ut som så många andras för att må bra. Jag behöver människor omkring mej som gör mitt hem till ett hem. För mej blir ett hem just ett hem för att det innehåller summan av de som har varit mitt liv tills nu. Inte summan av vad andra har bestämt ska vara modenrt och trendigt detta året.
Under åren då jag och pojkarna levde ensamma gav Ewa Bylander oss ett andra hem på Gullbrannagården under många år. Det var så Simon uttryckte det. Gullbranna är mitt andra hem.
Vi hade ingen egen stuga där nere. Ibland sov vi i mysstugan, ibland inne hos Ewa och Magnus, det var nätter i friggebodarna och även i rum i Bojen som var personalbostad. Jag hoppade in lite när de behövdes i kiosken eller med något annat som skulle göras. Simon och Jakob var ca 8-12 år, under somrarna då de levde tillsammans med de ”stora” tjejerna och killarna i personalen. Tänk själv att i den åldern få ”hänga” med de äldre, se film och äta pizza på nätterna. Det var deras trygghet och hem under lite jobbiga somrar.
Är jag då inte intresserad av heminredning? Är det därför jag struntar i att göra om? Nja, jag läser aldrig heminredningstidningar, jag åker inte omkring och tittar på tapeter eller på hus och trädgårdar. Jag uppskattar mycket att komma hem till någon som har lagt ner sin själ på att göra ett vackert hem och förstår att det är deras intresse. Inser att vi alla är olika, men frågan är fortfarande vad är det som gör ett hem till ett hem. Skulle verkligen uppskatta om ni som orka läsa mitt långa inlägg till slut gav era funderingar på detta. Önskar er alla en underbar påskafton och en välsignad uppståndelse i morgon på påskdagen.