I dag läste jag ett inlägg som Christina Lundström skrev på Facebook.

Det är  ofta att det är svårt att variera vardagsmiddagarna. Idag blev det ugnstektfalukorv o potatismos, igen. Men jag gläder mig när jag läser i Bibeln om Emmausvandrarna som inte kände igen Jesus när han kom o vandrade med dem efter uppståndelsen. Men när de åt o Jesus bröt brödet, det här vardagliga som de gjort o ätit många gånger, då öppnades deras ögon o de kände igen honom. I morgon hoppas jag att männen i mitt liv öppnar sina matlådor och i det gamla vanliga känner igen mig. ( med glädje o tacksamhet förhoppningsvis) 😀

Min direkta kommentar blev Husmanskost och husmanstro är underskattat!
Under dagen har jag kommit tillbaka till min tanke om ”Husmanskost och husmanstro”.
Visst drömmer många av oss att få gå på de stora galamiddagarna som tex Nobelfesten och äta av den fantastiska maten. Jag ÄLSKAR mat, det är jag säkert inte ensam om. Kan läsa kokböcker, även om jag sällan lagar ur dem, kan till och med tala om mat så att saliven rinner till, Jag är verkligen hopplös på mat! 99 gånger av hundra så vill inte min man gå ut och äta eftersom han tycker att min mat är godare, vilket är ett snällt uttalande. Fast det är ju rätt skönt att få slippa laga mat ibland.

När min yngste som skulle fylla 20 år och vi skulle ha släkten på middag undrade jag vad han ville äta. Han svarade:   – Jag vill ha stekt falukorv, potatismos och brun sås… Ja, vad gör man? Det vara bara att duka med finporslinet och silverbesticken för att sen servera falukorv!

Hur hänger husmanskost och husmanstro i hop då? Jo, så här tänker och funderar jag, när de flesta av oss får möjlighet att önska oss något att äta är det oftast något som vi förknippar med vårt hem och vår familj. Är det så med vår tro också? Att vi egentligen vill ha en tro så där enkel och vardagsnära, en tro som bär. Visst är det gott med oxfilé (om den inte blir för torr) eller ett stort fat med fina skaldjur? Men tänk, stekt isterband med stuvad vitkål, eller kålpudding med potatis och lingon eller varför inte Christina, ugnsstekt falukorv med potatismos…

Ibland är det fantastiskt att få vara med på stora gudstjänster, konferenser och pådrag men det är inte det som räddar mej i mina svåra situationer. Det som räddar mej är de människor som har tagit sin vardagstro på allvar och använder den som sin husmanstro. De har tid att sitta ner vid mitt köksbord och dela livet med mej i med och motgång. De orkar höra på mina tvivel och de orkar lyssna på mej när jag pratar en massa galenskap. De skrattar med mej, de går en massa mil med mej för att lätta på min oro. De behandlar mej som sin nästa.

Jag skulle vilja uppmana alla som har en tro att inte gömma er husmanstro den är allt för underskattad!