Ja, jag vet det var längesedan sist men ibland får man inte till det. Livet pågår och man rusar på. Visst jag har haft ett ”jättelångt” sommarlov om jag frågar andra och ett lite för kort om ni frågar mej. Det blev bara 5 och en halv vecka till slut. Långt ifrån de tre månader alla brukar säga till mej att jag har. Jag vet att det finns de som har en vecka eller två, tex mina släktingar i USA och som bortskämd svensk skulle jag aldrig fixa att jobba så mycket och vara ledig så lite.

Jag har haft en fantastisk sommar där båda mina söner med respektive/familj var och hälsade oss i Spanien. Vilken förmån att få dela dagar och veckor med det bästa man har. Min man fyllde 60 i februari och sedan dess har vi mer eller mindre firat hans 60-års dag varje helg. Helt hysteriskt och ändå mest av allt så mycket kärlek.

Det jag önskar är att jag skulle ha lite mer energi, energi att förverkliga lite av all det som ploppar upp i min hjärna. Jag har så många idéer som skulle vara kul att testa, så många människor jag skulle vilja fika med eller bara dra igång en målakurs eller… Ja, ni fattar: Leva medans livet pågår! Så många människor jag känner har det tufft och då känns det som om man har ett större ansvar att ta hand om sitt eget liv. För mej skulle det vara så intressant att läsa om alla er andras tankar och funderingar över livet som blev era.

När kraften och energin inte räcker, inte räcker till att vara duktig, eller besöka dem som behöver det eller fika med sina vänner så känns det surt. Många människor som hamnar i en kris säger att nu ser man vilka som är ens vänner, fast jag tror inte det är så enkelt. Min energi räcker vissa dagar bara till att jobba och sen räcker det. Jag orkar inte vara en trevlig granne, en empatisk medmänniska eller en god kristen. Jag försöker men… Jag vill men… Jag borde men…

Att leva med en kronisk diagnos som inte syns men som känns och som dränerar en på kraft är mer är tråkigt. Att dessutom inte vilja lyssna till kroppen och acceptera villkoren som kroppen ställer gör att man kör huvudet i vägen gång efter gång.

Men nu har jag bestämt mej att jag ska försöka, försöka ta mej själv på allvar, lyssna till min kropp och spara på krafterna. Jag hoppas att alla ni som möter mej förstår att jag är eran vän även de dagar jag inte orka hålla ihop. Man är vänner i alla lägen även när man inte orka ställa upp. OCH… jag fortsätter att tänka och fundera när kraften och orken finns ❤

.