En mammas förhoppning!
Så mycket som ryms i den meningen… Även om du inte är mamma som jag är, så har du eller har haft en mamma. I mammarollen ryms så många olika roller och känslor. Hur många gånger har jag inte sagt, till mina i dag vuxna söner, ”när ni får barn så kommer ni att fatta!” I dag vet jag inte om det är så… Visst när man får egna barn så förstår man kärleken, oron, rädslan, ilskan, stoltheten och alla andra känslor. Allt känslor som slungas runt inom en som ett centrifugerings- program.  Ändå så  tror jag inte de förstår hur det var och är för mej.  Vad grundar jag det på? Jo, min egen erfarenhet!

Jag förstår inte varför min mamma vill prata med mej, i dag igen, vi pratade ju i går eller i förra veckan! Alltså har jag svårt att sätta mej in i hennes modersroll precis som mina barn har svårt att sätta sig in i min.

Ibland tror jag att vi håller för hårt i våra barn. Vi vill inte släppa taget. Vår förhoppning är att vi ska skydda dem genom hela livet. Att skydda dem är inta att begränsa deras liv utan att släppa dem fria! När min yngsta son skulle åka till USA för att arbeta skulle jag hålla ett mamma – sonsamtal. Mitt i alla förmaningar avbryter han mej och frågar:
– Tror du inte att du har fostrat mej ordentligt? Jo, men min förhoppning är att du ska ta dej genom livet utan sår och strider, ville jag säga men gjord det inte…

I andra Moseboken kan man läsa om Moses biologiska mamma som var tvungen att göra ett stort beslut, en stor uppoffring. Hon var tvungen att lämna bort sin förstfödde son. Sätta honom i en korg och gömma honom i vasen. Vem gör så? Vem lämnar bort sin son och utsätter honom för faran med vatten, rovdjur och allt annat du kan tänka på i din värsta mardröm? Jo,  det gör bara den som inte har ett annat val! De som vet, att om jag inte avstår mitt barn, kommer barnet troligtvis inte att överleva. Farorna är för många, rädslan för stor och hoppet ute.

Tänk så många föräldrar, mammor och pappor som sätter sina barn i livsfarliga båtar på medelhavet, på vansinnes färder genom Europa för att förhoppningsvis, rädda dem! Hur kan vi betvivla deras vilja att rädda, att sätta sina söner och döttrar i säkerhet? Skulle du inte göra allt för att rädda din barn?

Läs gärna Hur ska jag förhålla mej till mitt land?

I år har jag antagit utmaningen att läsa igenom Bibeln från pärm till pärm.  I morgon börjar jag med Andra Moseboken  och berättelsen om Moses mamma och hennes förhoppningar, om att livet för Moses ska bli bra. Jag följer #66in52challenge eller som Rebecka Lenell gjort om det till #66in52svenska.
Rebecka driver bloggen Kreativ tro och du hittar även henne på facebookgruppen  Bibel Journaling på svenska.

Nu när årets första dag övergått i den andra dagen händer det igen, jag funderar…

Vi har startat upp ett nytt år 2018, jag vill passa på att önska dej ett Gott Nytt och välsignat år💕. Vet inte hur det är med dej om du är en person som avger löften, nyårslöften eller inte. Jag brukar inte göra det men ändå har jag varje år en massa ambitioner att jag ska ta tag i mitt liv, börja röra på mej, äta mindre, läsa mer osv. Vi vet alla att de allra flesta orkar några veckor och sedan återgår man till sina gamla vanor igen. Varför är det så svårt att göra förändringar och att få dem att bli bestående?

Vi har alla ett val! Vi kan alla göra förändringar i våra liv som blir till det bättre för oss själva och för de människor som finns i vår omgivning. Varför är det så svårt?

Kanske säger du att det inte är ditt fel att livet blev som det blev. Det är inte dina val som lett fram till att du är där du är. Du har inte valt din sjukdom, sin skilsmässa, arbetslösheten, att det strular med barnen, att du aldrig fick några osv… I allt det har du faktiskt rätt! Det är inte alltid våra egna val som gör att vi befinner oss där vi just nu är MEN… det är vi som väljer vad vi gör av de förutsättningarna som har blivit vårt liv. Det är du och jag som bestämmer hur vi ska förhålla oss till saker och ting som möter eller ”drabbar” oss.

Du kanske tänker att jag inte vet vad jag pratar om, kanske har du rätt?
MEN jag väljer att förhålla mej till livet på ett sätt där jag kan välja och inte låta andra välja åt mej!

När jag var 9 år och vi flyttade ut på landet blev jag mobbad i 4 år, man pratade om att jag skulle få byta skola men det blev aldrig så. Jag valde att förlita mej på mamma och pappas ord ”ingen annan är mer värd än vad du är”

När jag 25 år senare blev lämnad av min man för en annan kvinna, en kvinna jag hade kallat för min bästa vän hade jag återigen ett svårt val att göra. Hata eller förlåta. När någon sa till mej att jag kunde välja mitt liv var jag på väg att idiotförklara personen men jag insåg att jag hade ett val. I det ofattbara som andra hade valt åt mej kunde jag välja hur jag skulle gå vidare. Jag bestämde mej för att när jag såg mej själv i spegeln efter 5 år skulle jag vara hyfsat stolt över den kvinnan som jag såg. Mitt val var att välja glädjen, kärleken och livet, inte bitterhet, hat och oförsonlighet.

Det är ditt och mitt ansvar vad vi gör med våra liv, vi kan inte skylla allt på andra och omständigheterna. Vi har ett ansvar, att välja det som får oss att leva. Leva ett liv som är värt att levas, i det lilla, i det stora, i smärta, i sorg, i glädje…allt det där vi kallar livet💕