Lukas kap 1. När Elisabeth och Sakarias har fått sin älskade son, fylldes Sakarias av helig ande och talade. Vers 76, börjar med: – Och du, mitt barn…
Tänk vilka drömmar och vad mycket kärlek det måste ha legat bakom dessa ord. På ålderns höst välsignas de med ett barn, en son. Tänk om de då i denna stund hade vetat de vi vet, att Johannes skulle gå  ett hemskt öde till mötes. Hans huvud skulle begäras på ett fat av en hämndgirig kvinna.  Som förälder är det så hemskt att läsa. Sakarisa står där och lovsjunger Gud och är fylld av kärlek, intet ont anande om det som komma ska.

Hade han velat veta vad hans barn skulle möta? Hade jag velat veta om det var mitt barn?

Att vara förälder är det finaste som finns och det svåraste. När släpper man sitt barn, när låter man dem få flyga själva, fatta sina egna beslut och stå för konsekvenserna? Jag vet inte! Fast jag läst utvecklingspsykologi och en massa HP så har jag inga svar. Mitt hjärta släpper aldrig taget ,och ändå är de 29 och 31 år, mina prinsar.

Man tänker att när barnen får egna barn, förstår de hur mycket man älskar dem och ändå… har jag svårt att förstå att i min 86-åriga mammas liv, är jag det barnet, det älskade barnet som fortfarande ställer till med både glädje och besvär i hennes liv. Det där barnet som hon väntar ska ringa, komma på besök mm mm

Jag tror att de allra flesta föräldrar lever med en ständig känsla av att inte räcka till, att inte kunna skydda, att inte kunna älska tillräckligt, att inte kunna…

Men det jag kan är att hela min själ och hela min kropp och helat mitt hjärta ropa med Sackarias:  – Och ni mina barn…<3