Det fanns en tid då kvinnas kropp var hyllad för att den fungerade. Den var vacker för de dagar och år som den levt och kämpat. En kropp som levt alla dagar under de förutsättningar som fanns och blev den given. Kort, lång, smal, tjock eller mittemellan…
Om jag levt på den tiden hade jag älskat min kropp, älskat mina rynkor och kroppens slitage.
Men jag lever i en tid där det unga, det vackra, det fejkade är det som ska vara det rätta.
Kraven på mej som åldrande kvinna att ha en kropp som en 20-åring är orimliga. Vad gör dess krav med de flickor om växer upp i dag? Vad gör dessa krav med oss åldrande kvinnor?
Så många frågor?
Så många tankar? Och, så mycket onödig ångest!