Tove Jansson skriver: ”Men vem ska trösta knyttet och förklara att en sång är bättre än en kappsäck ifall vägen är för lång.” Jag har alltid trott att det var: ”men vem ska trösta barnet och säga att en sång är bättre än en matsäck…”

Vi behöver alla bli tröstade ibland, det kan vara ett uppmuntrande ord, en klapp på axeln, en kram eller ett besök. Det är inte alltid vi själva vet vad vi behöver, eller från vem vi får det som hjälper oss en bit till på vägen.

Vissa människor möter vi och passerar som hastigast och ändå berör de oss, andra vandrar med oss. Andra vandrar med oss en lite tid på livets resa och några få kommer att följa oss den mesta tiden av vår livsresa. Det går inte att gradera vikten av dessa olika möten och människor som vi får dela våra liv med.

Under helgen som gick hade jag tid för återhämtning och vila, vilket innebär att göra något som jag mår bra av eller som gör mej lycklig. För mej är detta att umgås med de som tillhör min familj, min man och mina söner med familjer. Den yngste sonen med familj tog med oss till Lerverket i Göteborg. Marja Ekdahl har några av sina lerskulpturer utställda där. Lerskulpturer som jag blev så berörd av.

Om du tittar nog på ”älgen” så ser du att även den som tröstar bär sina egna skador eller sitter fast i något som skadat den. Ibland blir vi så upptagna på våra egna bekymmer och svårigheter att vi glömmer att lyfta blicken och ge stöd och hjälp till någon annan människa. Att glömma sig själv och sitt för en liten stund, att våga se och bära någon medmänniska en liten bit på vägen, det är att vara människa.

Vem ska trösta… om inte jag? Om inte du?

”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.”
‭‭Galaterbrevet‬ ‭6‬:‭2‬ ‭SFB15‬‬