Långfredagen 1973 skulle jag gå till missionshuset i Sennan för att delta på min första långfredagsgudstjänst. Jag hade några månader tidigare, nämligen den 6 januari bestämt mej för att jag ville följa Jesus och bli en kristen. Jag var 13 år fyllda och livet med Jesus var något nytt, stort och glädjefullt.

Den här långfredagen hade jag planerat att ta på mej min finaste klänning, den röda med puffärmar som jag har för mej att jag sytt själv våren innan i åk 6. Jag ville vara fin när jag skulle fira den viktigaste dagen på året för en kristen, dagen då Jesus dog för mej.

Eftersom jag inte växt upp i ett frikyrkohem kunde jag inte traditioner och koder som mina klasskompisar som hade hela sin familj i Sennans missionskyrka. Jesus och Gud hade alltid varit en naturlig del av min uppväxt och mamma hade hela sitt liv en levande tro på sin Gud. Vanligtvis brukade mamma, pappa och vi syskon med släkt vara ute och jobba med bland annat att dra ris till påskbrasan på långfredagen. Mina klasskompisar fick inte hålla i ”binnet” eller saxen den dagen, tala om kulturkrock.

Så här går jag till kyrkan i min finaste röda klänning en långfredag… När jag kommer in i missionshuset är alla, jag menar alla klädda i svart, ”svartekören” (vi kallade dem så för att de hade alltid svarta kläder på sig, under en epok då det inte var modernt att klä sig i svart) sjöng. Om jag inte överdriver så kan jag väl säga att jag genast förstod att jag hade valt fel färg på min klänning. Under åren har jag berättat den här historien många, många gånger, historien om den röda klänningen och svartekören.

Tro nu inte att detta är en berättelse om en hemsk upplevelse i frikyrkan, tvärtom! Detta är mer en berättelse om när olika kulturer möts så fanns det kärlek och respekt från bådas sidor. Ingen tittade konstigt på mej eller sa något. Människor i den lilla församlingen som blivit mitt hem, som tagit mej under sina vingars beskydd och gett mej förtroende uppdrag som söndagsskollärare mm har format mej till den jag är i dag.

Erik och Gunvor som nästan varje torsdag lät mej få följa med Kerstin hem efter scouterna på kvällsmat eller fika, vilka förebilder de var❤️ I denna församling skulle jag senare jobba som ungdomsledare och uppleva de viktigaste händelserna i min ungdom.

Så för mej är långfredagen inte bara Jesu död på korset utan även en del av det som gjort mej till den jag är i dag. Så tacksam för det Jesus gjort för mej men också för alla dessa vuxna som såg mej som en osäker liten bångstyrig tonåring och ändå trodde på mej, TACK!