Malte Larsson bodde på gården Larsfrid i en liten by som heter Dala och ligger mitt emellan Åled och Sennan i Halland. När jag var 1,5 år gammal köpte min mamma och pappa ett ställe i Dala. Min pappa skrev på papperna medan mamma grät. Detta är inget jag kommer ihåg av egen erfarenhet utan jag har hört historien många, många gånger. Priset för de 20071 kvadratmeterna var 8 000 kr. I det priset fanns ett hus på 121 kvadratmeter som var byggt 1948, med stampat jordgolv, och en tvättstuga med cementgolv. Under huset fanns ett garage som numera innehåller det allt byggmaterial som man gjorde sig av med när garaget lades igen. På baksidan fanns det 3 växthus som satt ihop med boningshuset. Det var ingen drömkåk utan många års arbete som skulle läggas ner av min familj och av släkt och vänner. Allt detta började 1961.
När jag skulle fylla 9 år flyttade vi ut till Dala för gott, det var inte längre en sommarbostad utan vårt hem.
Vad har då Malte med allt detta att göra?
Malte och hans syster Anna bodde på Larsfrid tillsammans med Adolf som ”bara” var förlovad med Anna.
På deras gård fanns det katter, grisar, kor och en hund. Jag kom att tillbringa mycket av min tid på Larsfrid. Ibland cyklade jag bort till gården och ibland gick jag över backen och genom skogen till dem. Inne i huset hos Anna satt jag på bäddsoffan i köket och tittade i tidningar. Anna bjöd på hemgjord saft, ett glas med hälften saft och hälften ljummet vatten. Ofta serverade hon nybakade bullar och kakor till.
Malte såg jag nog aldrig skratta men han var snäll och jag fick alltid vara med honom i ladugården. Jag var med när det mockades och när det skulle strös ut halm gick jag steget efter. Kommer ihåg griskultingarna som skrek när Malte drog ut deras ”nåltänder” och klippte deras svansar. Kultingar föds med så kallade nåltänder, som togs bort för att skador på både suggan och kultingarna skulle minska. Svansarna klipptes eller kuperades för att grisarna inte skulle bita varandra
Det fanns många mornar då jag gick upp vid fem, tog cykeln och åkte bort till Malte för att vara med när han mjölkade korna. Sedan hoppade jag upp där bak på traktorn jämte mjölkkannorna. Där satt jag medan Malte körde upp till stora vägen och ställde kannorna på ”mjölkabordet”, där mjölkbilen sedan skulle hämta dem. Det var även tillåtet att vara uppe på höskullen och hoppa i höet.
Några gånger hände de att Malte var riktigt arg på mej och gick till mamma och pappa och skällde på den där ungen som hade hittat på hyss. En av gångerna var när jag och mina kusiner Karin och Lars hade lekt i höhässjorna som stod på vår åker, men som Malte brukade. Vi grävde gångar, gjorde små rum och hade väldigt kul, men höhässjorna höll på att välta. En annan gång lekte jag röda-vita-rosen med ett inslag av indianer och vita. Den gången hade Malte sina kor i vår skogsbacke och vi jagade korna, sprang efter dem och tjoade. Resultatet var att korna blev så skrämda och mjölken ”sinade” och Malte kom gående till mamma och pappa igen.
Malte och Anna var ett inslag i min barndom, Anna var smal, hade svart hår som alltid var lagt i fin frisyr. Under alla år pratade hon om ”pågen” som hon väntade. Det var det enda, märkliga med henne- att hon trodde att hon var gravid i alla år vi kände henne. Hon var så rädd för vad mostrarna skulle säga om hon fick barn med Adolf som hon inte var gift med. Mostrarna skulle vända sig i graven om det hände.
När Malte och Anna skulle sälja sin gård och flytta till en lägenhet nere i Åled fick vi många fina saker av dem. Det fanns paraplyer från sekelskiftet som deras pappa köpt i Amerika, gamla strykjärn, jul och påskkort från början av 30 och 40-talet, möbler, kläder och prydnadssaker.
Många av dessa saker finns nu hos mej. Det gamla vackra skrivbordet, de laxrosa underkläderna med spets, den stora svarta hatten från sekelskiftet med sina stora vingar, små trähästar en trähund, många kort och mycket mer. Dessutom har Malte flyttat med mej överallt och sitter på mitt kylskåp. För någon vecka sedan tittade jag på honom och blev så rörd. Rörd över allt han lät mej uppleva som barn men även för att han aldrig fick reda på att även 30-40 år efter hans död så är han inte glömd. De fick inga barn, varken Malte eller Anna, det var ingen som kunde bära deras arv vidare, men de är inte glömda.
Nu när jag skrivit och berättat om Malte Larsson på Larsfrid så är vi ännu fler som kommer att komma ihåg – ”Han hette Malte
En ovanligt vanlig kvinnas tankar och funderingar runt livet 