Jag var 19 år och arbetade som ungdomsledare i Södra Nissadalens församlingskrets. Den bestod av fyra missionsförsamlingar, Sennan, Oskarström, Hallsbo och Fröslida. Under tiden jag arbetade som ungdomsledare var Inge Mack pastor hos oss. 
I mitt uppdrag ingick att vara med på scouter, tonår, ungdomssamlingar och att hänga med ungdomarna all övrig tid. Några timmar per vecka var jag på ”kontoret” som låg i ungdomsvåningen på andra våningen i Sennans missionshus. 
En kväll när scouterna i Sennan skulle ha utekväll och grilla korv åkte vi upp till Sten, en plats där en av scouterna bodde. Vi gick utmed vägen förbi ladan upp till en glänta eller en korsning i skogen och stannade där. 
Vad vi gjorde kommer jag inte ihåg, mer än det som blev katastrof.
Jag och Christina, som var tre år äldre än mig, skulle tända en eld, men det gick inte så bra.
Lars, som bodde i Sten hade tagit sin moped upp till oss. Han fick för sig att han skulle tömma ut lite bensin på en plastkasse för att kasta på brasan. Jag sa att det fick han absolut inte göra, men vad bryr sig en 15- årig kille om vad andra säger.
Han kastade bensinen mot brasan och det tog fyr, men inte bara brasan. Elden följde med bensinångorna upp till plastkassen och vidare upp i Lars hand och arm.
Fullständig panik utbröt.
Christina fick panik och skrek, Lars sprang runt med armen i luften och skrek han också. Det gick säkert inte många sekunder men det kändes som en evighet.
Jag skrek till Lars att han skulle lägga sig ner och därefter lade jag mig över handen och rullade fram och tillbaka tills elden var släkt. Det var väldigt konstigt, det var inget jag lärt mej utan bara ett instinktivt handlande.
Lars och jag sprang ner till huset där hans föräldrar bodde. De spolade upp kallt vatten i en hink och ner med armen i den sedan.
Sedan skulle Lars pappa tvätta sig och byta kläder, för de skulle ju åka till Lasarettet och dit åkte man inte skitig. Jag har för mig att Lars mamma även tvättade av Lars i ansiktet innan de gick ut i bilen för att åka de två milen till Halmstads Lasarett.
Har ofta tänkt tillbaka på händelsen som på ett sätt är tidstypisk för min uppväxt. Man skulle vara hel, ren och ”ströken”(strukna kläder) och dessutom byta underbyxor varje dag ifall det blev till att besöka Lasarettet.
Hur gick det för Lars? Han fick stanna isoleringsavdelningen under en tid, däremot vet jag att jag var där och hälsade på. Då fick jag stå bakom en glasvägg och inte gå in till honom.
I dag är Lars 59 år, och vad jag vet har han klarat sig bra i livet.