Vi har nog alla något som skrämmer oss eller som håller oss fångna.
I mitt fall handlar det om trånga utrymmen (läs grottor) och mörkerrädsla. Detta är inget jag brukar prata om. Det känns inte så häftigt att vara en självständig kvinna med många högskolepoäng, rikt på ålder, erfarenhet och ändå rädd.

Ett tag gick det så långt att jag gick in i sovrummet de kvällarna min man inte var hemma och drog ner rullgardinen. Annars bytte jag fåtölj så att jag inte satt vid fönstret utan längre ifrån, ja jag snurrade också på fåtöljen så att jag inte såg fönstret.

Har jag blivit skrämd någon gång eller varför denna mörkerrädsla?

När jag var ca 17 år och gick på Liljeholmens folkhögskola var vi ett gäng som åkte ner mot Kisa för att klättra in i några grottor. Det var smalt, trång och ibland fick man åla sig fram för att i nästa stund vara i en större grotta. Någon av de som var med ville utmana ödet och försökte klämma sig in i en klippskreva för att utforska den. Personen gled neråt i skrevan och fastnade. Någon måste nu ta sig ut för att hämta fler ficklampor och kalla på hjälp. Denna ”någon” var jag. Jag kan fortfarande minnas skräcken av att ta mej in i grottan efter att ha tagit mej ut. Jag var  hela tiden så fylld av rädsla att jag grät.
Efter det har grottor och trånga utrymmen inte varit något för mej.

Mörkerrädsla kan jag inte förklara mer än att det blivit värre med åren. Jag kände mej tillslut handikappad av min rädsla. Min storasysters dotter jobbar som psykoterapeut och det var hon som hjälpte mej på resan mot mindre rädsla. Hon sa bla:

• Kan du dö av det? Inte? Då är inte ångesten så farlig. Stanna i känslan och känn in den och inse att den inte dödar.
• Sluta med flyktbeteende. Alltså, byt inte fåtölj. Låt paniken/rädslan komma, stanna i känslan och se vad som är det värsta som kan hända.

Hon sa flera bra saker som jag har försökt att jobba med.

Just nu befinner jag mej i Thailand. I går hade jag en stora utmaningen. Vi var ute med en Longtail boat, fyra öar på en dag. På en av öarna stod jag inför inför en av mitt livs största utmaningar, att simma in i en den mörk grotta (Emerald Cave) på ön Koh Mook.
Jag har varit fast besluten på att det är det sista jag gör, simma in i en mörk grotta, som i det här fallet var 80 meter lång.  När vi hemma pratade om att besöka bla. denna grotta, så sa jag att jag ALDRIG simmar in i den.

I går när vi kom fram med båten så bestämde jag mej för att möta och besegra min rädsla. Jag är ju ändå 65!
Sagt och gjort. På med flytvästen, kasta sig i havet och simma som en galning för att ligga hack i häl på guiden. Jag vågade inte tänka eller känna, jag bara simmade.  När vi väl såg ljuset, vilken underbar känsla! Jag var igenom, jag hade klarat det.
På andra sidan detta mörka, hemska, låg ett litet paradis, en sandstrand omgiven av branta klippväggar. Så vacker, så mäktigt.

Tyvärr, var vi tvungna att simma samma väg ut igen. Den förrädiska paniken började komma.  Halsen snörptes åt men det fanns ingen möjlighet att säga nej, jag skiter i det här. Jag var tvungen att göra om simturen, 80 meter i mörker med bergväggar tätt inpå mig. Jag tyckte mig höra olycksbådande ljud från bergen, det var så skrämmande.
Men jag gjorde det, jag övervann min rädsla (för den gången)
Visst har man rätt att vara stolt över sina segrar, även vid min ålder?

Möt din rädsla och ta makten över ditt eget liv!

Just nu pågår Bangkok Art Biennale, tyvärr insåg jag det sista dagen i Bangkok.

Under vårt besök på Wat Pho hade tre olika konstnärer utställning bland alla tempel och Buddhor. Jag berättade om Louise Bourgeion i ett tidigare inlägg och nu kommer turen till Yanawit Kunchaethong.

Yanawit är en konstnär som är intresserad av botanik och miljö, han vill bevara olika växtarter och använda sig  av färger som är utvunna från dessa. Han använder han sig av sedan av dessa färger när han skapar målningar, tryck och installationer. Med naturliga material som är fria från kemikalier och är miljövänliga, skapar han “levande” konstverk i jordnära färger. Det vore en spännande ide att tillsammans med eleverna skapa konstverk med de färger som de lyckas utvinna av den kommande vårens växter. Ta det som ett tips.

Man skulle nästa kunna tro att han står för en hel del av färgerna som min egen garderob består av.
Han utvinner naturliga pigment som är tagna från växter som mangostan och gurkmeja, såväl som deras frön, blad, stjälkar. De flesta av dessa växter kommer från Kunchaethongs örtträdgård i Cha-am-området i Phetchaburi-provinsen, som ägnas åt forskning, odling, förökning och bevarande av olika växtarter.

Han föddes 1957 och har en gedigen utbildning som består av:

• Poh-Chang Academy of Art in 1975
• Sculpture and Graphic Arts, Silpakorn University in 1979.
• Master of Fine Arts in Graphic Design at Aichi University of Arts in Japan in 1984
• printmaking from the Florence Academy of Fine Arts in Italy in 1988.

Numera är han speciallektor vid Institutionen för bildkonst på magister- och doktorsnivå vid fakulteten för måleri, skulptur och grafisk konst, Silpakorn University.

Han räknas till en av de 100 bästa konstnärerna i Thailand.

I går kväll var vi inne i Saladan, Kho Lantas största samhälle/stad. Vi tog vår 125:a, en motorcykel som vi hyrt för att åka in och få oss en bit mat. Vi åt på piren på en restaurang som stod på pålar ut i vattnet. Det var en ljummen kväll och maten var god🥰

När vi ätit klart gick vi runt i den lilla staden och tittade i affärer och på nattmarknaden. Det fanns flera olika ateljéer som vi besökte där konstnär arbetade till allmän beskådan. Det som förvånade oss var tavlan som ännu inte var helt klar. Där hade konstnären målat Astrid Lindgren och Pippi Långstrump. En svensk ikon i en lite Thailändsk ateljé.

Vi pratade med konstnären och hans fru som båda var mycket trevliga. Hans namn var Virot. Efter en stunds samtal på begränsad engelska förstod vi att tavlan var ett beställningsverk av en svensk här på ön. Han visade även en annan påbörjad tavla även den beställd av en svensk. Det var fortfarande bara en skiss men man ser tydligt olika landmärken/platser från Stockholm och Göteborg.

Runt väggarna hängde det tavlor jag kände igen från Picasso, Frida Kahlo, Diego Rivera och många fler.

Här kommer en samling av de olika konstverken. Jag kan inte låta bli att imponeras av en duktig konstnär som ägnar sitt liv åt att kopiera andras tavlor för sin överlevnad istället för att måla det som ligger närmast hans hjärta.

Det finns en viss likhet med det vi i Sverige kallade Hötorgskonst. Det var något man såg ner på och det var inte lika fint som finkulturens konst. Jag tror att jag i hela mitt yrkesverksamma liv har haft ett motstånd till finkultur till förmån för den vanliga människans behov av att få uttrycka sig.