I början av december var vi nere i Spanien och upplevde den spanska förjulen.
Det som slår en är skillnaden på utsmyckning i det spanska städerna/samhällena mot i Sverige. Jag är medveten om att Spanien är ett katolskt land och Sverige genom historia och tradition är ett protestantiskt land sedan 500 år. Men det verkar som om vi svenskar har varit duktiga på att montera ner den kristna delen i vårt land. Om det finns det mycket att säga, men det är inte meningen med mitt inlägg, utan bara ett konstaterande.
I Spanien såg jag en stor tomte men många, många julkrubbor. Utan att överdriva kan jag väl påstå att det är raka motsatsen mot svenska städer och samhällen. Det verkar som om Sverige gör sitt bästa för att plocka bort det kristna i offentlig miljö.
Överallt i Spanien finns det julkrubbor, från små vanliga till världens största i Alicante. Det finns i de flesta mindre samhälle som i städerna finns det en stor julkrubba på torget. I kyrkor och offentliga byggnader finns även där någon form av en krubba. Här ser du en från den stora vita kyrkan i Torrevieja. Jag skulle tro att hela landskapet är 6 meter långt.
I Alicante framför rådhuset står en julkrubba som imponerar. Flera av figurerna är högre husen runt om kring. Josef som är högst är över 18 meter hög.
Här kommer några fler bilder på olika stilar från Alicante och Torrevieja.
Om du någon gång får möjligheten att åka till Spanien i Juletid så gör det. Då kommer du bli påmind om varför vi firar jul.
”Och det hände vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Så reste också Josef från staden Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad som kallas Betlehem, eftersom han var av Davids hus och släkt. Han kom för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade som var havande. Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem i gästrummet. I samma trakt fanns några herdar som låg ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod en Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de blev mycket rädda. Men ängeln sade: ”Var inte rädda! Jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket: I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: Ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: ”Ära åt Gud i höjden, och frid på jorden bland människor som han älskar.” När änglarna hade lämnat dem och återvänt till himlen, sade herdarna till varandra: ”Vi måste gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren låtit oss veta!” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och barnet som låg i krubban. När de hade sett det, berättade de vad som var sagt till dem om detta barn. Alla som hörde det förundrades över vad herdarna berättade för dem. Men Maria bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta. Och herdarna vände hem och prisade och lovade Gud för allt de fått höra och se, just så som det hade blivit sagt till dem.”
Lukasevangeliet 2:1, 3-20 SFB15
Vi har nog alla något som skrämmer oss eller som håller oss fångna.
När jag var ca 17 år och gick på Liljeholmens folkhögskola var vi ett gäng som åkte ner mot Kisa för att klättra in i några grottor. Det var smalt, trång och ibland fick man åla sig fram för att i nästa stund vara i en större grotta. Någon av de som var med ville utmana ödet och försökte klämma sig in i en klippskreva för att utforska den. Personen gled neråt i skrevan och fastnade. Någon måste nu ta sig ut för att hämta fler ficklampor och kalla på hjälp. Denna ”någon” var jag. Jag kan fortfarande minnas skräcken av att ta mej in i grottan efter att ha tagit mej ut. Jag var
Just nu befinner jag mej i Thailand. I går hade jag en stora utmaningen. Vi var ute med en Longtail boat, fyra öar på en dag. På en av öarna stod jag inför inför en av mitt livs största utmaningar, att simma in i en den mörk grotta (Emerald Cave) på ön Koh Mook.
Sagt och gjort. På med flytvästen, kasta sig i havet och simma som en galning för att ligga hack i häl på guiden. Jag vågade inte tänka eller känna, jag bara simmade.
En ovanligt vanlig kvinnas tankar och funderingar runt livet 