Kvinnor värda att uppmärksammas, del 2 – Katherine, Dorothy och Mary.

Dags för del 2 i serien av kvinnor som påverkat, förändrat världen eller bara varit extra ordinära. Katherine Johnson 26/8-2018, Dorothy Vaughan 20/9 1910-10/11 2008 och Mary Jackson 9/4 1921-11/2 2005, tre mattesnillen i en vit mansdominerad värld. Har du inte sett filmen ”Dolda tillgångar” om dessa tre fantastiska kvinnor så måste du se den.

Dorothy lärde sig programmeringsspråket för Nasas första IBM dator när ingen annan klarade det. Mary blev den första afroamerikanska kvinnliga ingenjören inom flygplans design. När astronauten John Glenn skulle ut i en omloppsbana runt jorden vägrade han om inte Kathrine gjorde beräkningarna, han litade inte på någon annan. Tänk efter… NASA, Texas, amerikanska södern, svarta, kvinnor…

Så lätt att tro att de förutsättningar som är självklara för oss i Sverige i dag är att ta för givna men det räcker att se oss runt om i världen för att förstå, vi är priviligierade. Priviligierade i en värld där orden: ”Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” (‭‭Galaterbrevet‬ ‭3‬:‭28‬ ‭SFB15‬‬)
fortfarande inte är en självklarhet.

Allt detta hände dessutom, ett par år innan Rosa Parks satte sig på de vitas plats i bussen!

Boken jag läser ur är Godnattsagor för rebelltjejer 2

Wikipedia

Katherine Johnson

Mary Jackson

Dorothy Vaughan

Kvinnor värda att uppmärksammas, del 1 – Corrie Ten Boom

Kvinnor värda att nämna fast de lätt försvinner i en mansdominerad historia. Först ut en kvinna jag läste om redan som tonåring, dock inte i skolan…

Corrie Ten Boom född 15 april 1892 i Amsterdam, död 15 april 1983 i Placentia i Kalifornien, var en holländsk reformert kristen som under andra världskriget skyddade judar. Corrie ten Boom levde ett ganska händelselöst liv sina första femtio år. Som en ogift urmakerska bodde hon tillsammans med sin syster och sin gamla pappa i det lilla huset ovanför deras klockbutik. Deras liv cirkulerade kring urmakeriet och mötena med grannarna i staden.

När nazistiska invaderade Holland 1940, började de samla ihop alla judar, riskerade Corrie ten Boom, hennes syster Betsie och deras gamle pappa sina liv för att rädda så många som möjligt. De byggde ett hemligt rum i deras hem. Där kunde judar ta sin tillflykt ända tills en Gestapo-razzia upptäckte deras verksamhet. 

Corrie och Betsie skickades till det ökända koncentrationslägret i  Ravensbruck, där de fick uppleva grymhet. De båda systrarna höll fast vid sin kristna tro. Betsie dog i lägret, men Corrie släpptes på grund av ett misstag. Hon tillbringade resten av sitt liv med att ta hand om andra överlevande från koncentrationsläger och att resa över hela världen för att berätta om sin kristna tro och familjens arbete under andra världskriget. https://youtu.be/i4OGeU9TVP4

Boken jag läser är Godnattsagor för rebelltjejer 2.
Wikipedia
Här hittar du mer fakta om Corrie i en virtuell rundtur. https://virtualtour.corrietenboom.com/se/

Hopp i en hopplös värld

Inte att förglömma! Det finns alltid hopp🙏🏻
Det innebär inte att du och jag alltid känner det så men vår känsla är inte alltid fakta. Hoppet som bär oss kan vara olika, olika starkt och olika beroende på situation. Ja jag vet att i situationer som du och jag inte rår över och inte kan påverka kan det kännas hopplöst. Öga mot öga med våld och död är det svårt att se eller känna hopp. Jag väljer som Banksy att se hopp i en hopplös värld. Hopp inför det svåra.

Banksy i Göteborg

”Du är hopp för en hopplös värld.
Tro för en trolös själ.
Du är allt mitt hjärta begär.
Du är ljus i vår mörka tid.
Lust, som väcker mig till liv.
Du är allt jag inte är” @jonpetersonmusic

”När en vacker dag mitt liv är över
och min tid är slut
finns det ingenting som jag behöver
som jag haft förut
Och ju mera den tanken slår mej
desto bättre förstår jag
att en gång har jag ingenting jag kan lita på utom löftet jag fått utav en
som har dött, men har uppstått igen.
Det är hoppet som bär mej” @ingemarolsson.se

Min skolgång…

När jag började första klass hette min fröken Margareta Svensson. Jag kan fortfarande se henne framför mej. Några lektioner kommer jag dock inte ihåg.
Jag gick på Nyhemsskolan i Halmstad. Det var länge sedan… mycket länge sen och vi gick på lördagar. Vissa dagar hade vi lektion till 14.40 i åk 1… Det var en annorlunda tid.

Mitt schema i åk 1

Jag klarade skolmognadsprovet
trots att jag var född 23/12 men var genom hela skoltiden en ”liten människa”. Kommer ihåg när jag var 13 år och var med vår ungdomskör och sjöng på Östra stranden, en dam… (typ 40-45) kom fram och klappade mej på huvudet och sa:

– Va roligt att de har barn med sig i den här kören!
Jag var 13🫣😠

Min skolgång bestod mest av röda streck på allt jag skrev. Mina historier var bra men min stavning…
Mamma ringde Margareta och bad om extra stöd eftersom jag hade så stora svårigheter, svaret hon fick var detta:

– Men att stava är inte modernt.
Först i åttonde klass fick jag gå till svenska kliniken i ett halvår, och det var långt ifrån vad jag behövde.

Att gå gymnasiet var inget för mej😇utan jag valde att jobba ett år som barnflicka. Därefter flyttade jag 30 min hemifrån för att läsa på folkhögskola i 2 år.
Det slog mej aldrig att jag skulle kunna läsa på högskolan, jag som inte kunde stava och inte kunde den engelska grammatiken (det tog så lång tid att skriva alla glosorna så att handen skulle komma ihåg dem på läxförhöret…)

I dag många år senare har jag läst tre utbildningar på högskolan och även läst på lärarlyftet.

En av mina viktigaste uppgifter som lärare är att tala om för alla de elever som har läs och skrivsvårigheter att man kan bli det man vill bara man vågar och kämpar. Stavar jag rätt? Nä långt ifrån, jag missar bokstäver, oftast i slutet på ett ord. Det händer att jag tappar bokstäver mitt i orden och dubbelteckning är något jag aldrig lär mej! Oavsett om ni nu kommer att berätta om att det hörs osv, jag hör det inte!

Så tacksam för föräldrar som trodde på mej och alltid sa att jag var lika bra som alla andra. Tacksam för kollegor som hjälpt och stöttat mej i studier. Även glad för mina två språkpoliser @frujansson66 och @katarina.burman som lite fint skickar meddelade när jag skrivit fel.

Att göra trasigt till helt… också ett trasigt liv kan bli ett vackert liv.

För er som känner mej vet ni att jag är svag för Kintsugi. ”Kintsugi är en lagningsteknik som ursprungligen användes i Japan för att reparera värdefulla keramikföremål. Genom att lacka och därmed limma ihop delarna och sedan lägga på ädelmetall så lyfts lagningen fram istället för att döljas. På så sätt blir föremålets historia, och till och med hur det en gång gått sönder, något som gör det mer värdefullt. ”

Jag såg nyligen en bild på Pinterest.se som jag bara var tvungen att återanvända till min Bibel. I Andra Korinthierbrevet 5:17 kan man läsa följande: Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi något nytt har kommit. Min tolkning är att Jesus gör trasigt till helt. När du och jag upplever saker som gör oss trasiga finns det någon som är större än vårt sammanhang. Han kan göra oss hela, hjälpa oss vidare. Det som hänt försvinner inte men vi kan bära våra sår utan bitterhet.

Rynkor är något som tiden har lämnat på vår hud. De berättar något om oss, berättar om vad vi har gått igenom och om att vi levt länge. Våra rynkor är något som vi ska visa upp med stolthet eftersom de är en del av vår historia. Den berömda italienska skådespelerskan Anna Magnani sa en dag till sin makeupartist: ”Snälla, sminka inte bort mina rynkor. Det tog mig så lång tid att få dem.” Med den meningen fångar hon även innebörden och värdet av Kintsugi.

Under mitt påsklov har jag läst boken. ”Mer levande med åren” av Patricia Tudor Sandahl.
Hon skriver följande om Kintsugi: Det finns en japansk metod för att laga keramik som har gått sönder, Kintsukuroi. Delarna sammanfogas med guld eller annan ädel metall så att skarvarna görs synliga. Skador och skavanker framhävs, det är meningen. Det brustna och kantstötta ska inte döljas, det är ett synligt bevis på vad föremålet har varit med om och gör det vackrare och mer värdefullt än vad det hade varit utan detta. Ett livsbejakande sätt att tänka som går tvärtemot inställningen att det som är gammalt och trasigt ska förkastas eller repareras så att inte skadorna syns. Livet lämnar sina spår, på saker och på oss, det syns särskilt tydligt på oss som är gamla. Sår i själen kan vara en tillgång om vi inte skäms för dem eller låtsas att de inte finns. Att våga visa oss som de sårade, sårbara, ofärdiga människor som vi är. Att vittna om att det går att leva med det brustna och kantstötta hos oss själva utan att bli bittra eller modfälld, är en bra motvikt mot den bild av den fulländade människan som vi kanske tycker att vi borde vara men som ingen av oss är. Att åldras på ett sätt som förmedlar livsmod och lust till de yngre är det bästa arvet vi som är gamla kan lämna efter oss. Också ett trasigt liv är ett vackert liv.

Påskdagen – Jesus är sannerligen uppstånden

På påskdagens gudstjänst i svenska kyrkan i Torrevieja lästes texten från Johannes evangeliet kap 20 vers 1-10

”Tidigt den första veckodagen, medan det ännu var mörkt, kom Maria Magdalena ut till graven och fick se att stenen var borta från graven. Hon sprang därifrån och kom till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade, och sade till dem: ”De har tagit bort Herren från graven, och vi vet inte var de har lagt honom!” Då rusade Petrus och den andre lärjungen ut mot graven. Båda sprang på samma gång, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där, men han gick inte in. Strax efter honom kom Simon Petrus. Han gick in i graven och såg också linnebindlarna ligga där, och duken som hade täckt huvudet. Den låg inte tillsammans med bindlarna utan hopvikt på ett ställe för sig. Då gick även den andre lärjungen in, han som hade kommit fram till graven först, och han såg och trodde. Tidigare hade de nämligen inte förstått Skriftens ord att han måste uppstå från de döda. Därefter gick lärjungarna hem igen.”
‭‭Johannesevangeliet‬ ‭20‬:‭1‬-‭10‬ ‭SFB15‬‬
https://bible.com/

”Tom är graven i klippan, vet någon var mästaren är? Bindlarna ligger där inne kvar, själv är han inte där, själv är han inte där… Uppstått har Jesus hurra, hurra. Han lever, han lever, han lever i dag..” Text: Margareta Melin

Är det ett tecken på att man håller på att bli gammal? Detta att man berättar om hur det var för? Sången sjöng vi när jag var i tonåren och var hjälplärare i söndagsskolan. om jag tänker på påskdagen är det den sången eller ”Dina händer är fulla av blommor…” som hörs i mitt huvud.

Påskdagen firas stor bland kristna över hela världen. Oavsett vilka samfund eller inriktningar på den kristna tron är det vanligt att pastorn/prästen ropar: Kristus är uppstånden! Varpå församlingen svarar: Han är verkligen uppstånden!

Från mörker och kyla har ljuset återvänt, precis som när vintern övergår i vår. Det är något speciellt att på bara några få dagar gå från djupaste mörker och sorg till den största glädjen med ljuset strålande. För många kommer mörkret att hänga kvar som en del av livet. Livet är inte alltid enkelt men vi får hjälpa varandra och växeldra. Ibland behöver jag bäras och en annan gång är det du.

I dag gläds vi åt att Kristus är uppstånden!

Långfredagen

Jesus bär tvärslån på väg mot Golgata.

Långfredagen 1973 skulle jag gå till missionshuset i Sennan för att delta på min första långfredagsgudstjänst. Jag hade några månader tidigare, nämligen den 6 januari bestämt mej för att jag ville följa Jesus och bli en kristen. Jag var 13 år fyllda och livet med Jesus var något nytt, stort och glädjefullt.

Den här långfredagen hade jag planerat att ta på mej min finaste klänning, den röda med puffärmar som jag har för mej att jag sytt själv våren innan i åk 6. Jag ville vara fin när jag skulle fira den viktigaste dagen på året för en kristen, dagen då Jesus dog för mej.

Eftersom jag inte växt upp i ett frikyrkohem kunde jag inte traditioner och koder som mina klasskompisar som hade hela sin familj i Sennans missionskyrka. Jesus och Gud hade alltid varit en naturlig del av min uppväxt och mamma hade hela sitt liv en levande tro på sin Gud. Vanligtvis brukade mamma, pappa och vi syskon med släkt vara ute och jobba med bland annat att dra ris till påskbrasan på långfredagen. Mina klasskompisar fick inte hålla i ”binnet” eller saxen den dagen, tala om kulturkrock.

Så här går jag till kyrkan i min finaste röda klänning en långfredag… När jag kommer in i missionshuset är alla, jag menar alla klädda i svart, ”svartekören” (vi kallade dem så för att de hade alltid svarta kläder på sig, under en epok då det inte var modernt att klä sig i svart) sjöng. Om jag inte överdriver så kan jag väl säga att jag genast förstod att jag hade valt fel färg på min klänning. Under åren har jag berättat den här historien många, många gånger, historien om den röda klänningen och svartekören.

Tro nu inte att detta är en berättelse om en hemsk upplevelse i frikyrkan, tvärtom! Detta är mer en berättelse om när olika kulturer möts så fanns det kärlek och respekt från bådas sidor. Ingen tittade konstigt på mej eller sa något. Människor i den lilla församlingen som blivit mitt hem, som tagit mej under sina vingars beskydd och gett mej förtroende uppdrag som söndagsskollärare mm har format mej till den jag är i dag.

Erik och Gunvor som nästan varje torsdag lät mej få följa med Kerstin hem efter scouterna på kvällsmat eller fika, vilka förebilder de var❤️ I denna församling skulle jag senare jobba som ungdomsledare och uppleva de viktigaste händelserna i min ungdom.

Så för mej är långfredagen inte bara Jesu död på korset utan även en del av det som gjort mej till den jag är i dag. Så tacksam för det Jesus gjort för mej men också för alla dessa vuxna som såg mej som en osäker liten bångstyrig tonåring och ändå trodde på mej, TACK!

Skärtorsdagen 2023

I dag har vi firat Getsemanestund på hög höjd, i ett plan över Europa. Passade på att inviga min femte bibel för bibeljournaling. En av de första försvann för några år sedan i ett inbrott vilket var så tråkigt, länge… Denna bibel ska bli bofast hör nere i Spanien så att jag alltid har en kreativ Bibel tillhands.

Det är många år sedan jag befann mej i kyrkan en skärtorsdag. Därför känns det extra viktigt att avsätta tid till att minnas stunden då Jesus kämpade i Getsemane. För över 40 år sedan befann jag mej på samma plats som man tror att Jesus var den här kvällen för snart 2 000 år sedan. En vacker plats där en av vår historias viktigaste händelse avgjordes.

Jesus i Getsemane

Vem ska trösta…

Tove Jansson skriver: ”Men vem ska trösta knyttet och förklara att en sång är bättre än en kappsäck ifall vägen är för lång.” Jag har alltid trott att det var: ”men vem ska trösta barnet och säga att en sång är bättre än en matsäck…”

Vi behöver alla bli tröstade ibland, det kan vara ett uppmuntrande ord, en klapp på axeln, en kram eller ett besök. Det är inte alltid vi själva vet vad vi behöver, eller från vem vi får det som hjälper oss en bit till på vägen.

Vissa människor möter vi och passerar som hastigast och ändå berör de oss, andra vandrar med oss. Andra vandrar med oss en lite tid på livets resa och några få kommer att följa oss den mesta tiden av vår livsresa. Det går inte att gradera vikten av dessa olika möten och människor som vi får dela våra liv med.

Under helgen som gick hade jag tid för återhämtning och vila, vilket innebär att göra något som jag mår bra av eller som gör mej lycklig. För mej är detta att umgås med de som tillhör min familj, min man och mina söner med familjer. Den yngste sonen med familj tog med oss till Lerverket i Göteborg. Marja Ekdahl har några av sina lerskulpturer utställda där. Lerskulpturer som jag blev så berörd av.

Om du tittar nog på ”älgen” så ser du att även den som tröstar bär sina egna skador eller sitter fast i något som skadat den. Ibland blir vi så upptagna på våra egna bekymmer och svårigheter att vi glömmer att lyfta blicken och ge stöd och hjälp till någon annan människa. Att glömma sig själv och sitt för en liten stund, att våga se och bära någon medmänniska en liten bit på vägen, det är att vara människa.

Vem ska trösta… om inte jag? Om inte du?

”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.”
‭‭Galaterbrevet‬ ‭6‬:‭2‬ ‭SFB15‬‬

Sätt dej ner och vänta på din själ…

Så hette boken som Maria Scherer kom ut med 1975.Jag kommer inte ihåg om jag läste boken men jag tror det, för jag vet att jag hade ett exemplar. Däremot har jag använt mig av rubriken till boken vid många tillfällen. ”Sätt dej ner och vänta på din själ”.

”Som journalist i dags-och veckopress, som programledare i TV, som författare har Maria Scherer träffat många kända och okända, lyckliga och olyckliga. I den här boken har hon samlat några goda recept för själen. Grundtanken i boken är att människor kan hjälpa sig själva bli mer harmoniska – att vänta in sin själ.”

I år har jag ett något besvärligt schema, jag undervisar i fyra so-ämnen i två klasser i åk 5, tre so-ämnen i två klasser i åk 6 samt bild i sex klasser i åk 4-6. Klasserna och deras klassrum befinner sig i tre olika hus med två trappor emellan. Det blir ett fasligt spring!

Vid höstlovet hade jag tagit en och en halv veckas extra ledigt för att bara få sol och vila i Spanien. Min 88-åriga mamma och min storasyster var nere tre veckor innan oss och skulle åkt hem samma dag som vi kom ner. Så blev det inte då min mamma blev sjuk. Hon opererades och fick avsluta sitt liv i sitt älskade Spanien tre dagar efter jag och min man kommit ner. Så tacksam för att vi kom i tid och fick hålla hennes hand ända in i det sista. Semestern som skulle bli vila blev något helt annat. 

Nu när begravningen har varit och det är några veckor kvar till nästa uppehåll, jullovet, har jag försökt att koppla av på kvällarna. Vad gör man då för att vila och låta sin själ hitta tillbaka till en själv?

I mitt fall blev det att ta upp en 35 årig gammal hobby, stickningen. Jag har stickat mycket som 20-åring och åren där efter men inte efter det. Så vad gör man?

Jag har fått en låda från CChobby.se ”Start DIY Kit Stickning” så det var bara att starta.

Att lägga upp 60 masker ska vara enkelt men det var det inte!

Att sticka de första varven är inte så svårt, jo det var det!

Efter några kvällar har jag nu kommit 10-12 cm och jag håller inte längre krampaktigt i stickorna. Det börjar lossna efter att ha tittat på filmerna som kommer med i boxen med en QR-kod. Fotbolls-VM pågår framför mej på tvn, mannen sitter i fåtöljen bredvid och här sitter jag med mitt sticke och väntar på min själ. Jag lämnar sociala medier, går in mej själv och låter tankarna flyga vart de vill. Sorgen över min mamma blandas med tacksamheten för att haft förmånen att ha en mamma som är saknad. Tankarna blandas med funderingar över vad jag vill med mitt liv, vad ska prioriteras och hur får jag mer tid till min familj och mina vänner.

Mitt råd är att du skall sätta dej ner och vänta på din själ. Vänta på vad den vill säga till dej. Var rädd om dej och ditt liv ❤