I dag har jag på grund av förkylningsisolering tittat på en gudstjänst från Filadelfia i Stockholm med Niklas Piensoho. En predikan om hopp, tröst och framtidstro till alla som fylls av rädsla i dessa Corona-tider.

Bilden jag målat, är från hans predikan. ”Låt inte rädslan ta över ditt liv. Lås inte in dej. Låt friden balansera din rädsla”. Joh 20: 19-23.

Lukas kap 1. När Elisabeth och Sakarias har fått sin älskade son, fylldes Sakarias av helig ande och talade. Vers 76, börjar med: – Och du, mitt barn…
Tänk vilka drömmar och vad mycket kärlek det måste ha legat bakom dessa ord. På ålderns höst välsignas de med ett barn, en son. Tänk om de då i denna stund hade vetat de vi vet, att Johannes skulle gå  ett hemskt öde till mötes. Hans huvud skulle begäras på ett fat av en hämndgirig kvinna.  Som förälder är det så hemskt att läsa. Sakarisa står där och lovsjunger Gud och är fylld av kärlek, intet ont anande om det som komma ska.

Hade han velat veta vad hans barn skulle möta? Hade jag velat veta om det var mitt barn?

Att vara förälder är det finaste som finns och det svåraste. När släpper man sitt barn, när låter man dem få flyga själva, fatta sina egna beslut och stå för konsekvenserna? Jag vet inte! Fast jag läst utvecklingspsykologi och en massa HP så har jag inga svar. Mitt hjärta släpper aldrig taget ,och ändå är de 29 och 31 år, mina prinsar.

Man tänker att när barnen får egna barn, förstår de hur mycket man älskar dem och ändå… har jag svårt att förstå att i min 86-åriga mammas liv, är jag det barnet, det älskade barnet som fortfarande ställer till med både glädje och besvär i hennes liv. Det där barnet som hon väntar ska ringa, komma på besök mm mm

Jag tror att de allra flesta föräldrar lever med en ständig känsla av att inte räcka till, att inte kunna skydda, att inte kunna älska tillräckligt, att inte kunna…

Men det jag kan är att hela min själ och hela min kropp och helat mitt hjärta ropa med Sackarias:  – Och ni mina barn…<3

”Kärlek

Det är endast ett ord. Men det rymmer så mycket.
I slutändan är det bara kärlek som räknas.
 Älskar du tillräckligt?”
Detta är de sista raderna i boken ”Den röda adressboken” skriven av Sofia Lundberg. En bok som jag har avslutat här i eftermiddag. Boken har vållat mej en hel del funderingar och känslor. Innehållet är enkelt, vackert, overkligt och en blandning mellan ”100 åringen som…” och en bra bok, MEN det är något som inte stämmer.  Jag är förvirrad över mina känslor. Trots att det är en massa, alltför otroliga, händelser i boken så är tråden så mycket större. Tråden om längtan efter kärlek, gemenskap och en samhörighet.

Vi får följa den 96 år gamla Doris genom hennes sista tid i livet, blandat med återblickar, på det liv som blev hennes. Jag jämför den gamla kvinnan Doris , som vägrar långvården, strävar efter självständighet in i det sista, med min egen mammas kamp mot åldrandet. Att inte klara allt själv men kämpa för att ha kvar sin värdighet, även i åldrandet, det är svårt…

Kan bara erkänna att jag gråter mej igenom de sista sidorna…

De sista orden om Kärleken innehåller en hel predikan., ÄLSKAR DU TILLRÄCKLIGT?

Just nu läser jag en ”Läsplan” i Bibelappen tillsammans med 20 andra kvinnor runt om i Sverige. De flesta har jag aldrig träffat några har kommit att bli mina vänner. Vi följer just nu 40 dagars fasta som handlar om Jesus under hans sista vecka utifrån evangelierna. I dag kom texten från Johannesevangeliet 17 1:26. Där avslutas textsammanhanget med orden:

Jag ber att de alla ska vara ett, och att de ska vara i oss liksom du, Far, är i mig och jag i dig. Då ska världen tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du gett mig har jag gett till dem, för att de ska vara ett liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, så att de är fullkomligt förenade till ett. Då ska världen förstå att du har sänt mig, och att du har älskat dem så som du har älskat mig.

 Far, jag vill att där jag är, där ska också de som du har gett mig vara med mig. Låt dem få se min härlighet som du har gett mig, för du har älskat mig före världens skapelse.  Rättfärdige Far, världen har inte lärt känna dig. Men jag känner dig, och de vet att du har sänt mig. Jag har gjort ditt namn känt för dem. Och jag ska göra det känt, för att kärleken som du älskat mig med ska vara i dem och jag i dem.”7

Älskar du tillräckligt? Jesus säger att med den kärlek som gud har älskat honom älskar han oss. Alltså Vi behöver mer kärlek till mänskligheten, mer kärlek till oss själva… och mer kärlek till skaparen.

Älska mer!

Materialet jag har använt är:

•  Gesso  så att färgen inte tränger igenom sidan. Ett tunt, tunt lagers som får torka innan jag fortsätter.

• Silky Crayon Neon underbart krämiga och lätta att tona in i varandra med en våtservett.

• stämplar som de flesta är inköpta i China-affären i Torrevieja.

• Aqua pencil använde jag här bara som vanlig färgpenna.

• Vanlig blyerts, svart pigma micron och en röd Gelly roll.

Just nu ägnar jag mej åt att gå utanför min komfortzon och testar nya material och tekniker…

I dag var hon här, Ulrika som jag delat så mycket med genom livet. Vi har skrattat, gråtit, växt och stöttat varandra genom jobb, dödsfall, skilsmässor, nya jobb och utmaningar. Hon är 16 år yngre än mej och det har aldrig spelat någon roll.

I dag berättade hon om en kvinna som hon känner som lärde henne något viktigt på hennes första jobb. Det var orden:  – Jag tycker om dej, men jag tycker inte som dej…
Ulrika påstod att det var så jag sa till ”ungarna” på fritids i mitten på 90-talet.

Tänk så bra om vi alla kunde ta till oss det! Vi tycker om varandra även om vi inte tycker lika. I dag ringde min kollega som kommer från Bagdad, hon är utövande muslim men kallar mej för sin syster. Hon gav mej tips på vad jag skulle kurera mej med för att bli bättre från den hostan jag har. Vi pratade om tron på Gud/ Allah att respektera varandra och varandras tro och att be för varandra. Vi tycker om varandra men vi tycker inte alltid lika.

Thomas mannen jag älskar och vill åldras med. Han som kom in i mitt liv när jag hade blivit hel igen efter en jobbig skilsmässa. Han hade själv blivit skild och vi hade båda olika erfarenheter efter år i andra relationer, särkullsbarn osv… Vi var dessutom över 45 år båda två, nästan ett halvt liv hade vi levt olika. Det får konsekvenser.

Många gånger har vi fått påminna varandra om dessa ord: Vi älskar varandra även när vi inte tänker eller tycker lika. I Johannesevangeliet 15:12  Detta är mitt bud: att ni ska älska varandra såsom jag har älskat er…
I skolans värld har jag fått lära mej att ska är detsamma som tvingande. Alltså inte bör eller kanske utan VI SKA ÄLSKA VARANDRA! 
Går det att älska alla? Det är nog svårt men om vi skiljer på sak och person, väljer att se Guds avbild i den vi möter så förändras vår inställning.

Jag tycker om dej, men jag tycker inte som dej i varje fråga.

Hur har din dag varit i dag? Min började med ett sms från vårt Bonusbarn den lilla hönan. Jag liten och liten är väl inte längre rätt ord på henne. Hon var bara tolv när hon tog plats i vår familj och kom stadigt på helgerna under 6 år. För mej kom hon att bli den lilla hönan och det är så jag tänker när hon dyker upp i mitt hjärta. I dag är hon en vuxen kvinna, sambo och med utbildning och jobb. En duktig och stark kvinna.

Den lilla hönan har tidigare varit gästbloggare här på bloggen. Har du inte läst den måste du göra det. Hennes tankar och texter äger djup, sanningar som ibland gör ont, livserfarenhet och kärlek.

I smset skriver hon om tröttheten med att börja jobba efter studierna, när fakta blir till praktik och praktik är något som man helt plötsligt är ansvarig för. Jag besvarade smset med att berätta om tröttheten när man inte är riktigt frisk, jobbet sliter, gammal mamma som man oroar sig för och att åldern tar ut sin rätt. Då kom hennes svar som hon försöker leva efter…

Sätt dej ner i 5 minuter och svara på dessa frågor:

1. Vad har varit bra i dag?
2. Vad har varit mindre bra i dag? (Inte vad som varit dåligt utan bara mindre bra.)  Och vad kan jag göra nästa gång det händer?
3. Hur ser morgondagen ut?

För på så sätt kan man ta av sej jobbet, eller det andra du upplevt under dagen precis som man byter om från arbetskläder till civila kläder) när man lämnar jobbet.

Jag svarade att detta måste jag ta till mej. Tankarna vandrade vidare till alla oss som är överhoppade av måsten, tankar, känslor över det som dagen och livet gör med oss. Frid… frid är det vi alla söker på olika sätt. Har man frid i sin själ, frid på jobbet, frid i familjen och bland vänner är allt lugnt, men… så ofta ser inte livet ut så. Det händer saker som vi inte kan förutse, sjukdom, för mycket att göra på jobbet, trädgården, familjen  osv, du vet själv.  Tillbaka till den frid som jag tror kan hjälpa oss att ta oss igenom dagar av glädje, dagar av sorg och dagar som bara en av alla dessa vanliga dagar.

”Bekymra er inte för något, utan låt Gud få veta alla era önskningar genom bön och åkallan med tacksägelse. ⁷  Då ska Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.” Filippibrevet 4:6-7

Materialet jag använt är följande:

Akvarellfärg inköpt på Pyssloteket när jag var i Stockolm i januari och Dina Wakley tryckta silkespapper.  Silky Crayons är så roliga att använda till att göra bakgrund med. Perfekta att använda till bibeljournaling Lägg på lite färg och tona in dem i varandra med en våtservett. Vit Posca penna till texten. Favoritpenna av alla täckande tuschpennor.