För er som känner mej vet ni att jag är svag för Kintsugi. ”Kintsugi är en lagningsteknik som ursprungligen användes i Japan för att reparera värdefulla keramikföremål. Genom att lacka och därmed limma ihop delarna och sedan lägga på ädelmetall så lyfts lagningen fram istället för att döljas. På så sätt blir föremålets historia, och till och med hur det en gång gått sönder, något som gör det mer värdefullt. ”

Jag såg nyligen en bild på Pinterest.se som jag bara var tvungen att återanvända till min Bibel. I Andra Korinthierbrevet 5:17 kan man läsa följande: Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi något nytt har kommit. Min tolkning är att Jesus gör trasigt till helt. När du och jag upplever saker som gör oss trasiga finns det någon som är större än vårt sammanhang. Han kan göra oss hela, hjälpa oss vidare. Det som hänt försvinner inte men vi kan bära våra sår utan bitterhet.

Rynkor är något som tiden har lämnat på vår hud. De berättar något om oss, berättar om vad vi har gått igenom och om att vi levt länge. Våra rynkor är något som vi ska visa upp med stolthet eftersom de är en del av vår historia. Den berömda italienska skådespelerskan Anna Magnani sa en dag till sin makeupartist: ”Snälla, sminka inte bort mina rynkor. Det tog mig så lång tid att få dem.” Med den meningen fångar hon även innebörden och värdet av Kintsugi.

Under mitt påsklov har jag läst boken. ”Mer levande med åren” av Patricia Tudor Sandahl.
Hon skriver följande om Kintsugi: Det finns en japansk metod för att laga keramik som har gått sönder, Kintsukuroi. Delarna sammanfogas med guld eller annan ädel metall så att skarvarna görs synliga. Skador och skavanker framhävs, det är meningen. Det brustna och kantstötta ska inte döljas, det är ett synligt bevis på vad föremålet har varit med om och gör det vackrare och mer värdefullt än vad det hade varit utan detta. Ett livsbejakande sätt att tänka som går tvärtemot inställningen att det som är gammalt och trasigt ska förkastas eller repareras så att inte skadorna syns. Livet lämnar sina spår, på saker och på oss, det syns särskilt tydligt på oss som är gamla. Sår i själen kan vara en tillgång om vi inte skäms för dem eller låtsas att de inte finns. Att våga visa oss som de sårade, sårbara, ofärdiga människor som vi är. Att vittna om att det går att leva med det brustna och kantstötta hos oss själva utan att bli bittra eller modfälld, är en bra motvikt mot den bild av den fulländade människan som vi kanske tycker att vi borde vara men som ingen av oss är. Att åldras på ett sätt som förmedlar livsmod och lust till de yngre är det bästa arvet vi som är gamla kan lämna efter oss. Också ett trasigt liv är ett vackert liv.

På påskdagens gudstjänst i svenska kyrkan i Torrevieja lästes texten från Johannes evangeliet kap 20 vers 1-10

”Tidigt den första veckodagen, medan det ännu var mörkt, kom Maria Magdalena ut till graven och fick se att stenen var borta från graven. Hon sprang därifrån och kom till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade, och sade till dem: ”De har tagit bort Herren från graven, och vi vet inte var de har lagt honom!” Då rusade Petrus och den andre lärjungen ut mot graven. Båda sprang på samma gång, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där, men han gick inte in. Strax efter honom kom Simon Petrus. Han gick in i graven och såg också linnebindlarna ligga där, och duken som hade täckt huvudet. Den låg inte tillsammans med bindlarna utan hopvikt på ett ställe för sig. Då gick även den andre lärjungen in, han som hade kommit fram till graven först, och han såg och trodde. Tidigare hade de nämligen inte förstått Skriftens ord att han måste uppstå från de döda. Därefter gick lärjungarna hem igen.”
‭‭Johannesevangeliet‬ ‭20‬:‭1‬-‭10‬ ‭SFB15‬‬
https://bible.com/

”Tom är graven i klippan, vet någon var mästaren är? Bindlarna ligger där inne kvar, själv är han inte där, själv är han inte där… Uppstått har Jesus hurra, hurra. Han lever, han lever, han lever i dag..” Text: Margareta Melin

Är det ett tecken på att man håller på att bli gammal? Detta att man berättar om hur det var för? Sången sjöng vi när jag var i tonåren och var hjälplärare i söndagsskolan. om jag tänker på påskdagen är det den sången eller ”Dina händer är fulla av blommor…” som hörs i mitt huvud.

Påskdagen firas stor bland kristna över hela världen. Oavsett vilka samfund eller inriktningar på den kristna tron är det vanligt att pastorn/prästen ropar: Kristus är uppstånden! Varpå församlingen svarar: Han är verkligen uppstånden!

Från mörker och kyla har ljuset återvänt, precis som när vintern övergår i vår. Det är något speciellt att på bara några få dagar gå från djupaste mörker och sorg till den största glädjen med ljuset strålande. För många kommer mörkret att hänga kvar som en del av livet. Livet är inte alltid enkelt men vi får hjälpa varandra och växeldra. Ibland behöver jag bäras och en annan gång är det du.

I dag gläds vi åt att Kristus är uppstånden!