I dag började vi dagen med en gudstjänst i Riverside Church i Cascai, strax utanför Lissabon. Alltid roligt att gå på gudstjänst när man är på en plats man inte varit på tidigare. Temat för dagens predikan var ”Time Of my Life”. Man skulle kunna tro att titeln var tagen från 80-talet och den tidens storfilm Dirty Dancing. Time Of my Life men så var inte fallet. Det handlade mer om hur du och jag använder våra liv, hur vi använder livet på rätt sätt. Vi fick en historisk genomgång om några av århundradens män och kvinnor, som med sin storhet och sina gåvor, gjorde skillnad för mänskligheten och gav Gud äran.

Ta tex:

• George Mueller 1805-1898 tog hand om föräldralösa barn.
• Martin Luther King Jr 1929-1968 kämpade för alla likas värde.
• Isac Newton 1642-1727 gravitationsteorin.
• Michelangelo 1475-1564 biblisk inspirerad konst.
• J.R.R Tolkien & C.S. Lewis litteratur inspirerad av Bibeln

Det var så många fler….

Min tolkning av predikan kommer här:

”Gud, hjälp mej att lämna fotspår, även om de är få. Använd mej som din förändringsagent här i världen. Låt mitt liv bli ditt liv. Kanske kan ”Time Of my Life” bli den tid där din son Jesus har frihet att fortsätta leva och verka i och genom mej. Jag vill leva mitt liv till din ära.” Eddie Fernandes

Vet inte varför jag kopplade samman det men bilden jag tog i går från min svåger och svägerskas balkong, ut över havet.

Varje dag är en vacker dag! Det finns något att vara tacksam för varje dag även i de djupaste dalarna och de största sorgerna.

När jag för många år sedan blev lämnad av min dåvarande man var livet inte så kul. Jag hade tur att ha en kvinna i mitt liv som heter Kerstin. Hemma hos henne satt jag ofta på en pall medans hon fixade i köket. Ofta sa hon till mej: – Åsa, om det bara finns en liten, liten sak som du kan glädja dej åt i dag, så är detta en bra dag!

Tänk vad rätt hon hade även om jag just då hade svårt att se det. Kerstin använde sitt liv för att få till en förändring i mitt, utan henne hade livet vara så mycket svårare att ta sig igenom.

Frågan är om jag eller du är villig att bidra till en förändring för andra människor? Kanske behöver vi inte satsa på att förändra hela mänskligheten men kanske någon❤️

Tillsammans kan vi se till att andra människor får uppleva ”Time Of my Life”

En mammas förhoppning!
Så mycket som ryms i den meningen… Även om du inte är mamma som jag är, så har du eller har haft en mamma. I mammarollen ryms så många olika roller och känslor. Hur många gånger har jag inte sagt, till mina i dag vuxna söner, ”när ni får barn så kommer ni att fatta!” I dag vet jag inte om det är så… Visst när man får egna barn så förstår man kärleken, oron, rädslan, ilskan, stoltheten och alla andra känslor. Allt känslor som slungas runt inom en som ett centrifugerings- program.  Ändå så  tror jag inte de förstår hur det var och är för mej.  Vad grundar jag det på? Jo, min egen erfarenhet!

Jag förstår inte varför min mamma vill prata med mej, i dag igen, vi pratade ju i går eller i förra veckan! Alltså har jag svårt att sätta mej in i hennes modersroll precis som mina barn har svårt att sätta sig in i min.

Ibland tror jag att vi håller för hårt i våra barn. Vi vill inte släppa taget. Vår förhoppning är att vi ska skydda dem genom hela livet. Att skydda dem är inta att begränsa deras liv utan att släppa dem fria! När min yngsta son skulle åka till USA för att arbeta skulle jag hålla ett mamma – sonsamtal. Mitt i alla förmaningar avbryter han mej och frågar:
– Tror du inte att du har fostrat mej ordentligt? Jo, men min förhoppning är att du ska ta dej genom livet utan sår och strider, ville jag säga men gjord det inte…

I andra Moseboken kan man läsa om Moses biologiska mamma som var tvungen att göra ett stort beslut, en stor uppoffring. Hon var tvungen att lämna bort sin förstfödde son. Sätta honom i en korg och gömma honom i vasen. Vem gör så? Vem lämnar bort sin son och utsätter honom för faran med vatten, rovdjur och allt annat du kan tänka på i din värsta mardröm? Jo,  det gör bara den som inte har ett annat val! De som vet, att om jag inte avstår mitt barn, kommer barnet troligtvis inte att överleva. Farorna är för många, rädslan för stor och hoppet ute.

Tänk så många föräldrar, mammor och pappor som sätter sina barn i livsfarliga båtar på medelhavet, på vansinnes färder genom Europa för att förhoppningsvis, rädda dem! Hur kan vi betvivla deras vilja att rädda, att sätta sina söner och döttrar i säkerhet? Skulle du inte göra allt för att rädda din barn?

Läs gärna Hur ska jag förhålla mej till mitt land?

I år har jag antagit utmaningen att läsa igenom Bibeln från pärm till pärm.  I morgon börjar jag med Andra Moseboken  och berättelsen om Moses mamma och hennes förhoppningar, om att livet för Moses ska bli bra. Jag följer #66in52challenge eller som Rebecka Lenell gjort om det till #66in52svenska.
Rebecka driver bloggen Kreativ tro och du hittar även henne på facebookgruppen  Bibel Journaling på svenska.

Nu när årets första dag övergått i den andra dagen händer det igen, jag funderar…

Vi har startat upp ett nytt år 2018, jag vill passa på att önska dej ett Gott Nytt och välsignat år💕. Vet inte hur det är med dej om du är en person som avger löften, nyårslöften eller inte. Jag brukar inte göra det men ändå har jag varje år en massa ambitioner att jag ska ta tag i mitt liv, börja röra på mej, äta mindre, läsa mer osv. Vi vet alla att de allra flesta orkar några veckor och sedan återgår man till sina gamla vanor igen. Varför är det så svårt att göra förändringar och att få dem att bli bestående?

Vi har alla ett val! Vi kan alla göra förändringar i våra liv som blir till det bättre för oss själva och för de människor som finns i vår omgivning. Varför är det så svårt?

Kanske säger du att det inte är ditt fel att livet blev som det blev. Det är inte dina val som lett fram till att du är där du är. Du har inte valt din sjukdom, sin skilsmässa, arbetslösheten, att det strular med barnen, att du aldrig fick några osv… I allt det har du faktiskt rätt! Det är inte alltid våra egna val som gör att vi befinner oss där vi just nu är MEN… det är vi som väljer vad vi gör av de förutsättningarna som har blivit vårt liv. Det är du och jag som bestämmer hur vi ska förhålla oss till saker och ting som möter eller ”drabbar” oss.

Du kanske tänker att jag inte vet vad jag pratar om, kanske har du rätt?
MEN jag väljer att förhålla mej till livet på ett sätt där jag kan välja och inte låta andra välja åt mej!

När jag var 9 år och vi flyttade ut på landet blev jag mobbad i 4 år, man pratade om att jag skulle få byta skola men det blev aldrig så. Jag valde att förlita mej på mamma och pappas ord ”ingen annan är mer värd än vad du är”

När jag 25 år senare blev lämnad av min man för en annan kvinna, en kvinna jag hade kallat för min bästa vän hade jag återigen ett svårt val att göra. Hata eller förlåta. När någon sa till mej att jag kunde välja mitt liv var jag på väg att idiotförklara personen men jag insåg att jag hade ett val. I det ofattbara som andra hade valt åt mej kunde jag välja hur jag skulle gå vidare. Jag bestämde mej för att när jag såg mej själv i spegeln efter 5 år skulle jag vara hyfsat stolt över den kvinnan som jag såg. Mitt val var att välja glädjen, kärleken och livet, inte bitterhet, hat och oförsonlighet.

Det är ditt och mitt ansvar vad vi gör med våra liv, vi kan inte skylla allt på andra och omständigheterna. Vi har ett ansvar, att välja det som får oss att leva. Leva ett liv som är värt att levas, i det lilla, i det stora, i smärta, i sorg, i glädje…allt det där vi kallar livet💕

Såg denna bild i dag och kom att tänka på en annan tavla som jag målat på jobbet. Den hänger på vår personaltoalett.Tomas Sjödin skrev tre underbara meningar ”Man behöver inte räcka till. Det räcker att finnas till. Allt utöver det är bonus”Skönt att veta att det räcker att finnas till, allt utöver är bonus. Trevlig helg på er alla där ute.

Så ofta har vi goda intentioner, idéer och drömmar men på vägen blir dessa kantstötta. Kanske beroende på att vi saknar förmågan att visualisera dessa eller för att vi inte är på samma plats som de i vår omgivning. Kanske är vår tanke redan klar och längre fram på vägen eller så har vi tappat fokus under resan. Ofta skulle det i den bästa av världar funka bra, göra skillnad och förändra till det bättre på sikt MEN… Ibland går det bara sönder, blir kaos och oro.

Det är då vi får stå stadigt och intala oss att: Jag ska inte vackla! Måste fortsätta gå…

I dag kom det, beslutet från försäkringskassan. 

Jag är för sjuk för att arbeta  med ett så krävande och kvalificerat arbete som läraryrket. Fast jag är för frisk för att få sjukpeng eller sjukersättning. Min handläggare på F-kassan tycker att jag ska säga upp mej och börja jobba heltid i industrin…

Det saknas 40 000 utbildade lärare i Sverige. Men det är inte försäkringskassans problem har de talat om för mej.

Jag klarar att jobba 75% de flesta veckor men det är inte ”Good enough”. Fast jag tycker att 75% är kanon, mycket mer än 50% som jag har jobbat i perioder!

Så har ni ett bra förslag på vad jag ska jobba med på 100% där man inte kommer att titta på min sjukdomshistorik bakåt, tipsa mej gärna😇

Alkoholism är en sjukdom
Dagens gästbloggare lärde jag känna som en söt lite tjurig och ofta arg tio-åring när jag blev hennes lärare i åk 4. När hon började åk 6 och jag inte längre var hennes lärare blev jag och min familj kontaktfamilj för henne de följande 6 åren. Linnea jag älskade dej från början och älskar dej än i dag ❤
Så otroligt stolt över den kvinna du är, den styrka du har och din otroliga kärlek du visar din familj, Anna, Erika och Linus. DU ÄR EN VINNARE och DU ÄR ÄLSKAD!

Enda sen jag var liten har jag haft en pappa som inte varit aktiv i min vardag. Med aktiv menar jag att jag inte haft en relation med min far där jag kan prata om allt med. En pappa som inte varit delaktig i min skolgång (som för övrigt har varit tuff både fysiskt och psykiskt), som inte vetat vilka som är mina vänner, vad jag tycker om för mat eller vad jag drömmer om att jobba med. Sen jag var ett litet barn har jag träffat min pappa högst två gånger per år och senaste 7 åren har vi bara setts 1 gång. Men även fast han inte har varit aktiv fysiskt så har jag alltid älskat min pappa och trots att jag har varit förbannad, ledsen och besviken på honom har jag aldrig förnekat att jag älskar honom. Han är trots allt min pappa.

Men innan nån dömer min far ska jag i detta inlägg försöka förklara mig och förhoppningsvis får ni en klarare bild på hur jag och (tyvärr) många andra barn har det. För min pappa är inte en frisk och pigg pappa, han är sjuk i alkoholism.

Jag minns att jag skämdes så mycket i grundskolan när folk frågade vart min pappa var, när jag fick frågor om varför han inte bor i Gnosjö och varför jag inte träffar honom så mycket. Jag skämdes över att uttala orden ”min pappa är alkoholist”. För i dagens samhälle är alkoholism något man inte pratar om, för man ser inte det som en sjukdom. Jag kan nog slå vad med er om att när ni hör att någon är ”alkis” tänker ni på alkisarna som sitter i en park, med trasiga och skitiga kläder, med en ölburk i handen. Jag kan själv erkänna att det var så jag kände det som liten, jag skämdes för skulle jag berätta för mina vänner att min pappa är alkoholist trodde jag att de skulle tro att han också är en ”av dom” som inte har ett hem. Det är så fel att det ska vara så att samhället ser ner på de som hamnat snett. O innan någon skriver att ”det är ju egoistiskt att vara alkoholist” ”det är ju bara att sluta dricka svårare än så är det inte” ”det är ju deras egna val att dricka” så tänker jag stoppa det här.

Ett utdrag från www.aa.se där de förklarar vad det är för sjukdom och vad den gör med människor. 
”Alkoholism är en sjukdom
Alkoholism, eller kroniskt alkoholberoende, är en sjukdom som drabbar cirka 10 % av befolkningen. Den påverkar oss mentalt, fysiskt och själsligt. Den gör att vi inte längre kan bestämma när vi ska dricka, och när vi dricker, inte kan bestämma hur mycket vi ska dricka. Vi har utvecklat en slags ”fysisk allergi” mot alkohol, dvs vi reagerar helt annorlunda på alkohol än vanliga människor. Därtill har vi utvecklat en slags ”psykisk besatthet” som gör oss oförmögna att inse vårt dilemma. Detta leder till ett själsligt tillstånd där vi mår allt sämre och vår lösning är att allt oftare fly in i ”dimman”. Alkoholism är kronisk, dvs obotlig och livsvarig, och konsekvenserna blir med tiden allt värre. Alkoholen har blivit ett gift för oss.”

Min pappa har alltid varit mån om sitt utseende. Han är pedantisk och när han haft en litet fläck på tex sin tröja har han varit tvungen att byta. Han har aldrig haft hål i sina tänder (förrän för 1 år sen när han började tappa tänder på grund av missbruket), han har alltid haft en bostad och han har haft bra jobb. Så utåt sätt han inte ”passat in i mallen” (usch, hatar säga så men hoppas ni förstår vad jag menar) för vad en alkoholist ser ut. Men sjukdomen syns inte alltid utåt, man blir duktig på att gömma sig bakom ett fint yttre.

Jag har varit så fruktansvärt arg och besviken på min pappa under många (vi pratar från 11 års ålder upp tills jag var 16/17 år) år. Jag har under perioder inte pratat med honom på flera år för jag inte velat eller brytt mig om honom för han varit egoistisk i mina ögon. Han valde ju trots allt ölen framför sina barn. MEN ännu en gång: det är en sjukdom och sjukdomen är så egoistisk att man till och med skiter i sina nära och kära för kärleken till alkohol känns större än riktig kärlek.

När jag var runt 17 år så började mer och mer förstå vad sjukdomen innebar och jag slutade förneka att min pappa hamnat i alkoholism. Det är trots allt inte mitt fel att han väljer missbruk framför sina barn vilket jag länge trodde. Att jag var fel och misslyckad som inte fick en pappa som ville umgås med mig. Men jag började inse att det är en sjukdom man kan dö i och då min pappa har skrumplever (levern dör och slutar fungera kort sagt) så insåg jag att han lever på övertid och kan försvinna från oss när som. När jag insåg det bytte jag tankesätt och började istället tänka att ”om min pappa försvinner, hade jag då kunnat leva med att det sista jag sa till honom var att jag aldrig mer vill se honom?” eller ”skulle jag vilja att mina barn lämnade mig om jag själv var i den sistsen?” och jag bestämde mig för att ta vara på VARJE dag jag får med honom. Nu är det cirka 4 år senare och vår relation är bättre än nånsin. Jag skriver sms så ofta jag kan och pratar telefon när vi båda kan. Varje dag som går är ännu en dag som min pappa är vid liv.

Jag säger inte att det är rätt att ens föräldrar väljer alkoholen före sina barn, för jag själv hade aldrig kunnat välja det före något som har skapats av kärlek. Det är inte rätt. Men jag säger att samhället måste börja våga prata om missbruk och sluta tysta ner det. För skulle jag fått mer kunskap och acceptans från samhället, i skolan och av vuxna, redan som liten, då skulle jag kanske sluppit att känna sån ilska mot min far.

Nu lever min pappa, fortfarande på övertid, med en dålig lever, nästan alla tänder har trillat bort (pågrund av alkoholen), han ser 10 år äldre än vad han är och han har ont i kroppen varje dag. Men han lever och det är jag glad över. Jag är glad och tacksam över att jag en dag kanske få säga till min pappa att han ska få träffa sitt barnbarn (när den dagen kommer vill säga). Jag är tacksam över att det finns telefoni som gör att vi trots den långa distansen mellan oss kan hålla regelbunden kontakt. Jag älskar min pappa men jag hatar sjukdomen. Jag har förlåtit honom för alla gången han har svikit mig och min familj. Jag är inte längre arg på honom för att ölen vann uppmärksamheten som vi skulle fått som barn. Jag hatar rent ut sagt sjukdomen och även fast jag inte tror det så hoppas och önskar jag att han en dag väljer livet framför sjukdomen.

Nu ska jag försöka avrunda här. Jag vet inte om jag formulerade mig bra nog eller om det kan misstolkas. Det jag ville ha sagt med detta inlägget var att: Alkoholism ÄR en sjukdom som är egoistisk, man FÅR vara arg, det är INTE rätt att välja en öl framför barn (aldrig) och om någon är i samma sits som jag varit som liten är det bara att skriva till mig. Vi med missbrukare som föräldrar är starka och det är aldrig vårt fel att föräldern väljer ett missbruk före oss.

Ta vara på era nära och kära, krama de extra hårt, säg att du älskar de en extra gång och glöm för sjutton inte att ni är underbara och grymma precis som ni är. 

Dessa dagar sover jag inte, jag äter inte och jag andas inte. Dessa dagar kommer en osynlig hand och sätter sig runt mitt hals. Den trycker och den här känslan kommer, som är en blandning av smärta, sorg och hopp. Allt på en och samma gång. Smärtan och sorgen har ökat för varje år men det är hoppet som har ökat mest. 

Hopp? Vad tusan är det man kan hoppas på i situationer som dessa? Vad kan man mer hoppas på när över 8000 bosniska muslimer ligger begravda och en del av dem är min familj. Vad är det som jag egentligen sitter här och hoppas på?
 Jag hoppas på rättvisa. Rättvisa för varje människoliv som monster släckt plågat och mördat. Rättvisa för varje kvinna som blivit våldtagen och rättvisa för varje familj som förlorat sitt hem. Jag har mycket att leva för vilket jag är tacksam för medan för många andra människor är hoppet det enda som de har. Hopp. Ett så kort ord med så mycket innebörd. 

Vet du morfar, jag hoppas att du har det bra där du är nu. Att du tittar på oss från ovan och ler. För av ingenting har mina föräldrar skapat allting. Och morfar, jag lovar dig att så länge jag andas så ska jag leva för rättvisa. Jag ska leva för att du aldrig glöms bort och jag ska leva för att generationer efter oss pratar om den 11 juli 1995. Det är bara en gnutta rättvisa som jag kan ge dig. Men den sortens rättvisa sitter i min makt och jag utnyttjar den maximalt. Morfar, idag så lyckas jag med det. För idag så pratar hela världen om det som skedde 11 juli 1995. Idag så läser mina följare om dig. Och nu tänker de på Srebrenica vilket betyder att idag har jag lyckats morfar. Och morfar, en vacker dag kommer du få den fulla rättvisan, om inte under vår tid och i denna värld så på den andra. För det lever jag för och hoppas.

 Vila nu morfar, vi hörs snart igen ❣️💐🕊

Nu tränar ni på att leva i nuet min man och jag. Det går så där… Mannen hittar saker som behöver åtgärdas lite överallt. Är det inte ett fönster som behöver skrapas och målas så är det saker som urbanisationen behöver åtgärda. För egen del finns det massor av tips och idéer på Pinterest.se som jag kan missa eller några människor vi borde prata med eller träffa när vi är här nere i 4 veckor.

Leisure is the time for doing something useful. Benjamin Franklin

1. vi har bestämt att gå upp vid 07.00 på morgonen och ta en kopp kaffe på terassen för att sedan gå en lång promenad som avslutas med frukost. Bra idé! Dålig genomslagskraft i alla fall den första morgonen då vi vaknade halv nio och åt frukost lyssnande till sommar i P1s podd till halv tolv…
2. vi ska ha tre kvällar i lugn och ro innan barn, barnbarn och vänner kommer hit. Det har börjat så där… första kvällen åt vi ute med fyra andra, i kväll har jag visst lovat en walesisk kvinna och hennes 14 årige multihandikapade son att vi ska träffas, det var ett år sedan sist. Morgondagen har inga planer… ÄN!

Breath. Let go. And remind yourself that this very moment is the only one you know you have for sure. Oprah Winfrey

Alla har vi dessa olika saker som vi sätter upp, mål, ideal, drömmar om ett bättre och lugnare liv. De flesta av oss ska börja nästa måndag eller när semestern är slut, då ska jag ändra min kost osv. Oftast är det orimliga krav och mål vi sätter upp, dömda på förhand eftersom vi försöker vara perfekta. Undrar hur det skulle gå om vi inte valde att vänta till måndag utan gjorde något i dag, något litet och enkelt och jobbar med oss själva i sakta mak. 

Vad ska jag göra med min fria tid, min semester? Det är väl då jag ska göra det jag vill? Fri tid, semester borde vara lika med frihet. Frihet att kunna välja. Oftast låter jag någon annan välja åt mej, där måste jag och många av er bli bättre på att stå upp för oss själva. Vara nöjda med det vi gör och för ovanligheten bestämma själv över vår tid, över våra val och över vårt liv.

Du och jag är GOOD ENOUGH!

Känslan av att få säga: Vi är på väg! är otrolig. Det känns så gott att veta att något ligger framför oss. Saker vi planerat och längtat efter, är snart här. Ibland tror jag att den känslan är bättre än själva upplevelsen. Förväntan och längtan! Så sitter vi här igen på planet ner till El Limonar, vårt egna lilla paradis, långt bort från stress och krav. En förmån som är allt för få förunnat. En förmån som både jag och min man är otroligt tacksamma för.

Det finns en risk i detta att vara på väg… vi är ofta på väg mot något, till någon eller bort från något eller någon. Alldeles för många har svårt att vara här i nuet. ”Bara vara stilla, vara lugn och stilla, bara vara stilla…” är några rader från en sång vi ofta sjöng när jag var ung. ”Att vara lugn och fin” är underskattat. Vi måste ha något på gång något som ska hända.

Att äntligen vara på väg kan rymma så mycket. Vi kan ha fattat livsavgörande beslut där vi ändrar inriktning på våra liv och är på väg mot nya mål. Att vara på väg kan ge dej en ny morgondag om du ställer in siktet rätt❤️

Foto: Sara Widman

Jag är alltid på väg mot en avlägsen destination, bortom det man kallar tid och rum.
Detta mål ger mig mod, ger mig kraft, ger mig inspiration till att möta åren
som jag nu har framför mig.
I mitt innersta bär jag en bit av ett avlägset land, löftet om att jag hör hemma där.
I mitt innersta bär jag ett hopp om en avlägsen strand, att få möta Herren ansikte mot ansikte.
Så vad jag än gör, vad jag än tar mig för, ska jag aldrig släppa taget om denna osynliga hand som Herren sträckt mig.
Nej, vad jag än gör, vad jag än tar mig för, ska jag aldrig släppa tage om detta osynliga land som kallas himlen.
Om nu Gud är en lögn har jag svårt se min väg meningsfull, livet är då ren fåfänglighet.
Men jag tror på den man som blev korsfäst för kärlekens skull.
Du vet, graven som blev lämnad, som blev funnen tom.
Så vad jag än gör, vad jag än tar mig för, ska jag aldrig släppa taget om denna osynliga hand som Herren sträckt mig.
Nej, vad jag än gör, vad jag än tar mig för, ska jag aldrig släppa taget om detta osynliga land som kallas himlen.
Vad jag än gör, vad jag än tar mig för, ska jag aldrig släppa taget om denna osynliga hand som Herren sträckt mig.

Alltid på väg