Jag har precis avslutat boken av My Feldt, ”Rullrån och tankebrus, en bakbok för livet och döden.”

Det har varit två omtumlande dagar av läsning som inspirerar, frustrerande och kastar mig mellan alla möjliga känslor.
Att temat på bilder och många av texterna är Cirkus/Tivoli är inte så konstigt, det känns som om hela mitt känsloliv åker berg- och dalbana.

      ”Man behöver inte välja mellan att vara solsken eller oväder, man kan vara båda samtidigt. För i kontrasten kommer det vackraste fram, regnbågen. 
Till alla som alltid har sagt att jag är för mycket: Hur kan de veta att det inte är de som är för lite?” 

Dessa orden kunde varit skriva av mej! Hela livet har jag känt att jag tar för stor plats, inte riktigt är så tyst och fin som en kvinna ska vara. Vem som nu bestämmer det?

När jag läser boken så kan jag inte låta bli att reflektera eller analysera relationen mellan mamma och dotter, mellan goda och mindre goda dagar och upplevelser. Ibland har jag gråten i halsen och ibland är mitt huvud fyllt av frågetecken.

My är kreativ i allt hon gör, målar, syr, bakar, snickra osv osv, dessutom kan hon sätta ord på sina tankar och känslor. Visst det är inte alltid jag hänger med för det svänger som Loke på Liseberg från högt till lågt, från mörker till ljus. Men boken berör och förvirrar. Mellan alla dessa magiskt vackra foton och texter finns det recept , recept som jag bläddrar förbi efter att ha läst ingressen. Jag vill vidare, läsa mer för att kanske bli lite klokare. Boken lämnar mej med en eftersmak som är en blandning mellan sött, salt och surt. Läs den och berätta för mej vad du tyckte

Vi har nog alla något som skrämmer oss eller som håller oss fångna.
I mitt fall handlar det om trånga utrymmen (läs grottor) och mörkerrädsla. Detta är inget jag brukar prata om. Det känns inte så häftigt att vara en självständig kvinna med många högskolepoäng, rikt på ålder, erfarenhet och ändå rädd.

Ett tag gick det så långt att jag gick in i sovrummet de kvällarna min man inte var hemma och drog ner rullgardinen. Annars bytte jag fåtölj så att jag inte satt vid fönstret utan längre ifrån, ja jag snurrade också på fåtöljen så att jag inte såg fönstret.

Har jag blivit skrämd någon gång eller varför denna mörkerrädsla?

När jag var ca 17 år och gick på Liljeholmens folkhögskola var vi ett gäng som åkte ner mot Kisa för att klättra in i några grottor. Det var smalt, trång och ibland fick man åla sig fram för att i nästa stund vara i en större grotta. Någon av de som var med ville utmana ödet och försökte klämma sig in i en klippskreva för att utforska den. Personen gled neråt i skrevan och fastnade. Någon måste nu ta sig ut för att hämta fler ficklampor och kalla på hjälp. Denna ”någon” var jag. Jag kan fortfarande minnas skräcken av att ta mej in i grottan efter att ha tagit mej ut. Jag var  hela tiden så fylld av rädsla att jag grät.
Efter det har grottor och trånga utrymmen inte varit något för mej.

Mörkerrädsla kan jag inte förklara mer än att det blivit värre med åren. Jag kände mej tillslut handikappad av min rädsla. Min storasysters dotter jobbar som psykoterapeut och det var hon som hjälpte mej på resan mot mindre rädsla. Hon sa bla:

• Kan du dö av det? Inte? Då är inte ångesten så farlig. Stanna i känslan och känn in den och inse att den inte dödar.
• Sluta med flyktbeteende. Alltså, byt inte fåtölj. Låt paniken/rädslan komma, stanna i känslan och se vad som är det värsta som kan hända.

Hon sa flera bra saker som jag har försökt att jobba med.

Just nu befinner jag mej i Thailand. I går hade jag en stora utmaningen. Vi var ute med en Longtail boat, fyra öar på en dag. På en av öarna stod jag inför inför en av mitt livs största utmaningar, att simma in i en den mörk grotta (Emerald Cave) på ön Koh Mook.
Jag har varit fast besluten på att det är det sista jag gör, simma in i en mörk grotta, som i det här fallet var 80 meter lång.  När vi hemma pratade om att besöka bla. denna grotta, så sa jag att jag ALDRIG simmar in i den.

I går när vi kom fram med båten så bestämde jag mej för att möta och besegra min rädsla. Jag är ju ändå 65!
Sagt och gjort. På med flytvästen, kasta sig i havet och simma som en galning för att ligga hack i häl på guiden. Jag vågade inte tänka eller känna, jag bara simmade.  När vi väl såg ljuset, vilken underbar känsla! Jag var igenom, jag hade klarat det.
På andra sidan detta mörka, hemska, låg ett litet paradis, en sandstrand omgiven av branta klippväggar. Så vacker, så mäktigt.

Tyvärr, var vi tvungna att simma samma väg ut igen. Den förrädiska paniken började komma.  Halsen snörptes åt men det fanns ingen möjlighet att säga nej, jag skiter i det här. Jag var tvungen att göra om simturen, 80 meter i mörker med bergväggar tätt inpå mig. Jag tyckte mig höra olycksbådande ljud från bergen, det var så skrämmande.
Men jag gjorde det, jag övervann min rädsla (för den gången)
Visst har man rätt att vara stolt över sina segrar, även vid min ålder?

Möt din rädsla och ta makten över ditt eget liv!

Just nu pågår Bangkok Art Biennale, tyvärr insåg jag det sista dagen i Bangkok.

Under vårt besök på Wat Pho hade tre olika konstnärer utställning bland alla tempel och Buddhor. Jag berättade om Louise Bourgeion i ett tidigare inlägg och nu kommer turen till Yanawit Kunchaethong.

Yanawit är en konstnär som är intresserad av botanik och miljö, han vill bevara olika växtarter och använda sig  av färger som är utvunna från dessa. Han använder han sig av sedan av dessa färger när han skapar målningar, tryck och installationer. Med naturliga material som är fria från kemikalier och är miljövänliga, skapar han “levande” konstverk i jordnära färger. Det vore en spännande ide att tillsammans med eleverna skapa konstverk med de färger som de lyckas utvinna av den kommande vårens växter. Ta det som ett tips.

Man skulle nästa kunna tro att han står för en hel del av färgerna som min egen garderob består av.
Han utvinner naturliga pigment som är tagna från växter som mangostan och gurkmeja, såväl som deras frön, blad, stjälkar. De flesta av dessa växter kommer från Kunchaethongs örtträdgård i Cha-am-området i Phetchaburi-provinsen, som ägnas åt forskning, odling, förökning och bevarande av olika växtarter.

Han föddes 1957 och har en gedigen utbildning som består av:

• Poh-Chang Academy of Art in 1975
• Sculpture and Graphic Arts, Silpakorn University in 1979.
• Master of Fine Arts in Graphic Design at Aichi University of Arts in Japan in 1984
• printmaking from the Florence Academy of Fine Arts in Italy in 1988.

Numera är han speciallektor vid Institutionen för bildkonst på magister- och doktorsnivå vid fakulteten för måleri, skulptur och grafisk konst, Silpakorn University.

Han räknas till en av de 100 bästa konstnärerna i Thailand.

I går kväll var vi inne i Saladan, Kho Lantas största samhälle/stad. Vi tog vår 125:a, en motorcykel som vi hyrt för att åka in och få oss en bit mat. Vi åt på piren på en restaurang som stod på pålar ut i vattnet. Det var en ljummen kväll och maten var god🥰

När vi ätit klart gick vi runt i den lilla staden och tittade i affärer och på nattmarknaden. Det fanns flera olika ateljéer som vi besökte där konstnär arbetade till allmän beskådan. Det som förvånade oss var tavlan som ännu inte var helt klar. Där hade konstnären målat Astrid Lindgren och Pippi Långstrump. En svensk ikon i en lite Thailändsk ateljé.

Vi pratade med konstnären och hans fru som båda var mycket trevliga. Hans namn var Virot. Efter en stunds samtal på begränsad engelska förstod vi att tavlan var ett beställningsverk av en svensk här på ön. Han visade även en annan påbörjad tavla även den beställd av en svensk. Det var fortfarande bara en skiss men man ser tydligt olika landmärken/platser från Stockholm och Göteborg.

Runt väggarna hängde det tavlor jag kände igen från Picasso, Frida Kahlo, Diego Rivera och många fler.

Här kommer en samling av de olika konstverken. Jag kan inte låta bli att imponeras av en duktig konstnär som ägnar sitt liv åt att kopiera andras tavlor för sin överlevnad istället för att måla det som ligger närmast hans hjärta.

Det finns en viss likhet med det vi i Sverige kallade Hötorgskonst. Det var något man såg ner på och det var inte lika fint som finkulturens konst. Jag tror att jag i hela mitt yrkesverksamma liv har haft ett motstånd till finkultur till förmån för den vanliga människans behov av att få uttrycka sig.

Förra året fanns det en tanke att skaffa mej ett adventståg. Jag hade sett ett så fint på Creativ Company. Allt materialet införskaffades i början av hösten men det blev aldrig färdigt.

Precis innan höstlovet 2022 åkte jag ner till Spanien där min mamma och syster varit tre veckor. De skulle åkt hem samma dag som vi kom ner men mamma hade blivit sjuk och opererats akut några dagar innan vi kom. Jag hade turen att komma ner på torsdagsnatten och fick vara med min mamma de sista dagarna i hennes liv, hon somnade in på söndagsmiddagen 88 år gammal. 

Det blev en annorlunda semester med kontakt med bårhus i Spanien, kontakt med SOS-international, konsulat, begravningsbyrån hemma i Sverige, kremering i Spanien och allt annat som ingår när man förlorar sin mamma. Väl hemma i Sverige var det begravning, städa ur en lägenhet samt bouppteckning.

Julen och nyår kom och gick utan något pysslande eller böcker som blev lästa, det blev en annorlunda tid, månaderna efter. 

I år har lusten och tiden att pyssla och julstöka kommit tillbaka. Min mamma var en mycket kreativ person och jag har många saker hemma som hon har gjort, kanske är det henne jag ärvt en del efter 🙂 

Adventståget är nu färdigt och står på plats i mitt kök. Jag ger mamma en extra tanke och är säker på att hon skulle älskat det, hon var verkligen en julpyntade mamma.

Några böcker har det blivit av olika djup och stilar.

”Ljuset vi bär” av Michelle Obama är ingen bladvändare utan kräver eftertanke och reflektion. Därför är den ännu inte avslutad, läsning pågår.

”Stora syster ser dej” av Hanna Hellqvist är en samling kåseri som tidigare varit publicerade i Dagens nyheter. En stunds underhållning som kan tyckas vara ytligt men ändå har poänger som stundtals går en att stanna upp och fundera.

”Någon måste vattna tomaterna” av Rebecka Åhlund är en mycket konstig bok om en dotter som försöker förhålla sig till sin pappas självmord för många år sedan. Jag läste boken men hade svårt att få ett flyt eller helt förstå hur hon skriver. Spretigt och spattigt, inte en bok som jag lägger till mitt hjärta även om ämnet är allvarligt och borde beröra.

”Jag fattar ingenting – möjliga svar på omöjliga bibelställen” av Leif Carlsson. Är även den en bok som inte är färdigjäst utan under läsning. En mycket intressant bok som omkullkastar en del tidigare tolkningarna konstiga bibeltexter. Leif är teol dr och har arbetat som lärare på högskolan i Jönköping. En av de roligaste och smartaste föreläsare och predikant som jag lyssnat till. Skulle helst läsa boken i en bokklubb där man får vända och vrida på hans olika avsnitt.

”Jävla karlar” av Andrewv Walden är en självbiografisk bok om en lite pojk som letar efter sin riktiga pappa bland alla dessa ”pappor” som han möter under sina uppväxtår. Den är annorlunda skriven och berättelsen är tragisk men tyvärr inte ovanlig. En bok som inte tillhör min vanliga litterära gener, feel good.

Till sist den 12 och sista delen av serien om Familjen Winter ”störst är kärleken” an Katrine Wessel. En berättelse om överklassfamiljen Winther. Handlingen utspelar sig i Trondheim i slutet av 1800-talet och sträcker sig fram till 1906. En serie som inte kräver så mycket reflektion utan bara läses för en stunds underhållning och avkoppling.

Vad har du läst för böcker som du rekommenderar?

Jag var 19 år och arbetade som ungdomsledare i Södra Nissadalens församlingskrets. Den bestod av fyra missionsförsamlingar, Sennan, Oskarström, Hallsbo och Fröslida. Under tiden jag arbetade som ungdomsledare var Inge Mack pastor hos oss. 
I mitt uppdrag ingick att vara med på scouter, tonår, ungdomssamlingar och att hänga med ungdomarna all övrig tid. Några timmar per vecka var jag på ”kontoret” som låg i ungdomsvåningen på andra våningen i Sennans missionshus. 
En kväll när scouterna i Sennan skulle ha utekväll och grilla korv åkte vi upp till Sten, en plats där en av scouterna bodde. Vi gick utmed vägen förbi ladan upp till en glänta eller en korsning i skogen och stannade där. 
Vad vi gjorde kommer jag inte ihåg, mer än det som blev katastrof.
Jag och Christina, som var tre år äldre än mig, skulle tända en eld, men det gick inte så bra.
Lars, som bodde i Sten hade tagit sin moped upp till oss. Han fick för sig att han skulle tömma ut lite bensin på en plastkasse för att kasta på brasan. Jag sa att det fick han absolut inte göra, men vad bryr sig en 15- årig kille om vad andra säger.
Han kastade bensinen mot brasan och det tog fyr, men inte bara brasan. Elden följde med bensinångorna upp till plastkassen och vidare upp i Lars hand och arm.
Fullständig panik utbröt.
Christina fick panik och skrek, Lars sprang runt med armen i luften och skrek han också. Det gick säkert inte många sekunder men det kändes som en evighet.
Jag skrek till Lars att han skulle lägga sig ner och därefter lade jag mig över handen och rullade fram och tillbaka tills elden var släkt. Det var väldigt konstigt, det var inget jag lärt mej utan bara ett instinktivt handlande.
Lars och jag sprang ner till huset där hans föräldrar bodde. De spolade upp kallt vatten i en hink och ner med armen i den sedan.
Sedan skulle Lars pappa tvätta sig och byta kläder, för de skulle ju åka till Lasarettet och dit åkte man inte skitig. Jag har för mig att Lars mamma även tvättade av Lars i ansiktet innan de gick ut i bilen för att åka de två milen till Halmstads Lasarett.
Har ofta tänkt tillbaka på händelsen som på ett sätt är tidstypisk för min uppväxt. Man skulle vara hel, ren och ”ströken”(strukna kläder) och dessutom byta underbyxor varje dag ifall det blev till att besöka Lasarettet.
Hur gick det för Lars? Han fick stanna isoleringsavdelningen under en tid, däremot vet jag att jag var där och hälsade på. Då fick jag stå bakom en glasvägg och inte gå in till honom.
I dag är Lars 59 år, och vad jag vet har han klarat sig bra i livet.

Malte Larsson bodde på gården Larsfrid i en liten by som heter Dala och ligger mitt emellan Åled och Sennan i Halland. När jag var 1,5 år gammal köpte min mamma och pappa ett ställe i Dala. Min pappa skrev på papperna medan mamma grät. Detta är inget jag kommer ihåg av egen erfarenhet utan jag har hört historien många, många gånger. Priset för de 20071 kvadratmeterna var 8 000 kr. I det priset fanns ett hus på 121 kvadratmeter som var byggt 1948, med stampat jordgolv, och en tvättstuga med cementgolv. Under huset fanns ett garage som numera innehåller det allt byggmaterial som man gjorde sig av med när garaget lades igen. På baksidan fanns det 3 växthus som satt ihop med boningshuset. Det var ingen drömkåk utan många års arbete som skulle läggas ner av min familj och av släkt och vänner. Allt detta började 1961.

När jag skulle fylla 9 år flyttade vi ut till Dala för gott, det var inte längre en sommarbostad utan vårt hem.

                     

Vad har då Malte med allt detta att göra?

Malte och hans syster Anna bodde på Larsfrid tillsammans med Adolf som ”bara” var förlovad med Anna.

På deras gård fanns det katter, grisar, kor och en hund. Jag kom att tillbringa mycket av min tid på Larsfrid. Ibland cyklade jag bort till gården och ibland gick jag över backen och genom skogen till dem. Inne i huset hos Anna satt jag på bäddsoffan i köket och tittade i tidningar. Anna bjöd på hemgjord saft, ett glas med hälften saft och hälften ljummet vatten. Ofta serverade hon nybakade bullar och kakor till.

Malte såg jag nog aldrig skratta men han var snäll och jag fick alltid vara med honom i ladugården. Jag var med när det mockades och när det skulle strös ut halm gick jag steget efter. Kommer ihåg griskultingarna som skrek när Malte drog ut deras ”nåltänder” och klippte deras svansar. Kultingar föds med så kallade nåltänder, som togs bort för att skador på både suggan och kultingarna skulle minska. Svansarna klipptes eller kuperades för att grisarna inte skulle bita varandra

Det fanns många mornar då jag gick upp vid fem, tog cykeln och åkte bort till Malte för att vara med när han mjölkade korna. Sedan hoppade jag upp där bak på traktorn jämte mjölkkannorna. Där satt jag medan Malte körde upp till stora vägen och ställde kannorna på ”mjölkabordet”, där mjölkbilen sedan skulle hämta dem. Det var även tillåtet att vara uppe på höskullen och hoppa i höet.

Några gånger hände de att Malte var riktigt arg på mej och gick till mamma och pappa och skällde på den där ungen som hade hittat på hyss. En av gångerna var när jag och mina kusiner Karin och Lars hade lekt i höhässjorna som stod på vår åker, men som Malte brukade. Vi grävde gångar, gjorde små rum och hade väldigt kul, men höhässjorna höll på att välta. En annan gång lekte jag röda-vita-rosen med ett inslag av indianer och vita. Den gången hade Malte sina kor i vår skogsbacke och vi jagade korna, sprang efter dem och tjoade. Resultatet var att korna blev så skrämda och mjölken ”sinade” och Malte kom gående till mamma och pappa igen.

Malte och Anna var ett inslag i min barndom, Anna var smal, hade svart hår som alltid var lagt i fin frisyr. Under alla år pratade hon om ”pågen” som hon väntade. Det var det enda, märkliga med henne- att hon trodde att hon var gravid i alla år vi kände henne. Hon var så rädd för vad mostrarna skulle säga om hon fick barn med Adolf som hon inte var gift med. Mostrarna skulle vända sig i graven om det hände.

När Malte och Anna skulle sälja sin gård och flytta till en lägenhet nere i Åled fick vi många fina saker av dem. Det fanns paraplyer från sekelskiftet som deras pappa köpt i Amerika, gamla strykjärn, jul och påskkort från början av 30 och 40-talet, möbler, kläder och prydnadssaker.

Många av dessa saker finns nu hos mej. Det gamla vackra skrivbordet, de laxrosa underkläderna med spets, den stora svarta hatten från sekelskiftet med sina stora vingar, små trähästar en trähund, många kort och mycket mer. Dessutom har Malte flyttat med mej överallt och sitter på mitt kylskåp. För någon vecka sedan tittade jag på honom och blev så rörd. Rörd över allt han lät mej uppleva som barn men även för att han aldrig fick reda på att även 30-40 år efter hans död så är han inte glömd. De fick inga barn, varken Malte eller Anna, det var ingen som kunde bära deras arv vidare, men de är inte glömda.

Nu när jag skrivit och berättat om Malte Larsson på Larsfrid så är vi ännu fler som kommer att komma ihåg – ”Han hette Malte

Kvinnor värda att uppmärksammas, del 4 – Maria Victoria Altmann

Del 4 av vanliga kvinnor som vågat stå upp mot makten…

Maria (Victoria Bloch) Altmann 18 februari 1916 – 7 februari 2011. 

 Maria föddes i Wien Österrike. 1937 gifte hon sig med Frederick Altmann. Strax efter deras giftemål flydde de från nazisterna till USA där de bodde i närmare 50 år. En av alla dessa människor som fick sitt liv förändrat pågrund av en ideologi som bygger på rädsla för dem som inte är som oss…

Maria kom från en välbärgad familj, hennes faster  Adele Bloch-Bauer var en av Gustav Klimts favoritmodell. Hemma hos hennes farbror och faster fanns konst för stora summor som nazisterna beslagtog, bland annat tavlan The Women in gold. Samma tavla som Adele hade gett till sin brorsdotter Maria.

Efter andra världskriget fanns tavlorna i de Österrikiska statens konstsamlingar. Som arvinge till Adele försökte Maria få tillbaka snitt arv, porträttet av Adele och andra tavlor av Gustav Klimt. I Österrike kallades tavlan av Adele för ”Mona-Lisa”. Det blev flera rättegångar som Maria till slut vann och tavlorna lämnades över till henne. Har du inte sett ”The Women in Gold” så är den filmen ett måste …

Här kan man tala om Davids kamp mot Goliat. Det är inte omöjligt att för flytta berg… Kanske kan du och jag förflytta berg eller åtminstone sparka till en liten sten i dag… #kvinnorärfantastiska #rebelltanter #adelethewomeningold #mariaaltmann #nejtillrasism  #nejtillnazism #kvinnligaförebilder