Kvinnor värda att nämna fast de lätt försvinner i en mansdominerad historia. Först ut en kvinna jag läste om redan som tonåring, dock inte i skolan…

Corrie Ten Boom född 15 april 1892 i Amsterdam, död 15 april 1983 i Placentia i Kalifornien, var en holländsk reformert kristen som under andra världskriget skyddade judar. Corrie ten Boom levde ett ganska händelselöst liv sina första femtio år. Som en ogift urmakerska bodde hon tillsammans med sin syster och sin gamla pappa i det lilla huset ovanför deras klockbutik. Deras liv cirkulerade kring urmakeriet och mötena med grannarna i staden.

När nazistiska invaderade Holland 1940, började de samla ihop alla judar, riskerade Corrie ten Boom, hennes syster Betsie och deras gamle pappa sina liv för att rädda så många som möjligt. De byggde ett hemligt rum i deras hem. Där kunde judar ta sin tillflykt ända tills en Gestapo-razzia upptäckte deras verksamhet. 

Corrie och Betsie skickades till det ökända koncentrationslägret i  Ravensbruck, där de fick uppleva grymhet. De båda systrarna höll fast vid sin kristna tro. Betsie dog i lägret, men Corrie släpptes på grund av ett misstag. Hon tillbringade resten av sitt liv med att ta hand om andra överlevande från koncentrationsläger och att resa över hela världen för att berätta om sin kristna tro och familjens arbete under andra världskriget. https://youtu.be/i4OGeU9TVP4

Boken jag läser är Godnattsagor för rebelltjejer 2.
Wikipedia
Här hittar du mer fakta om Corrie i en virtuell rundtur. https://virtualtour.corrietenboom.com/se/

”Du är hopp för en hopplös värld.
Tro för en trolös själ.
Du är allt mitt hjärta begär.
Du är ljus i vår mörka tid.
Lust, som väcker mig till liv.
Du är allt jag inte är” @jonpetersonmusic

”När en vacker dag mitt liv är över
och min tid är slut
finns det ingenting som jag behöver
som jag haft förut
Och ju mera den tanken slår mej
desto bättre förstår jag
att en gång har jag ingenting jag kan lita på utom löftet jag fått utav en
som har dött, men har uppstått igen.
Det är hoppet som bär mej” @ingemarolsson.se

När jag började första klass hette min fröken Margareta Svensson. Jag kan fortfarande se henne framför mej. Några lektioner kommer jag dock inte ihåg.
Jag gick på Nyhemsskolan i Halmstad. Det var länge sedan… mycket länge sen och vi gick på lördagar. Vissa dagar hade vi lektion till 14.40 i åk 1… Det var en annorlunda tid.

Jag klarade skolmognadsprovet
trots att jag var född 23/12 men var genom hela skoltiden en ”liten människa”. Kommer ihåg när jag var 13 år och var med vår ungdomskör och sjöng på Östra stranden, en dam… (typ 40-45) kom fram och klappade mej på huvudet och sa:

– Va roligt att de har barn med sig i den här kören!
Jag var 13🫣😠

Min skolgång bestod mest av röda streck på allt jag skrev. Mina historier var bra men min stavning…
Mamma ringde Margareta och bad om extra stöd eftersom jag hade så stora svårigheter, svaret hon fick var detta:

– Men att stava är inte modernt.
Först i åttonde klass fick jag gå till svenska kliniken i ett halvår, och det var långt ifrån vad jag behövde.

Att gå gymnasiet var inget för mej😇utan jag valde att jobba ett år som barnflicka. Därefter flyttade jag 30 min hemifrån för att läsa på folkhögskola i 2 år.
Det slog mej aldrig att jag skulle kunna läsa på högskolan, jag som inte kunde stava och inte kunde den engelska grammatiken (det tog så lång tid att skriva alla glosorna så att handen skulle komma ihåg dem på läxförhöret…)

I dag många år senare har jag läst tre utbildningar på högskolan och även läst på lärarlyftet.

En av mina viktigaste uppgifter som lärare är att tala om för alla de elever som har läs och skrivsvårigheter att man kan bli det man vill bara man vågar och kämpar. Stavar jag rätt? Nä långt ifrån, jag missar bokstäver, oftast i slutet på ett ord. Det händer att jag tappar bokstäver mitt i orden och dubbelteckning är något jag aldrig lär mej! Oavsett om ni nu kommer att berätta om att det hörs osv, jag hör det inte!

Så tacksam för föräldrar som trodde på mej och alltid sa att jag var lika bra som alla andra. Tacksam för kollegor som hjälpt och stöttat mej i studier. Även glad för mina två språkpoliser @frujansson66 och @katarina.burman som lite fint skickar meddelade när jag skrivit fel.

Tove Jansson skriver: ”Men vem ska trösta knyttet och förklara att en sång är bättre än en kappsäck ifall vägen är för lång.” Jag har alltid trott att det var: ”men vem ska trösta barnet och säga att en sång är bättre än en matsäck…”

Vi behöver alla bli tröstade ibland, det kan vara ett uppmuntrande ord, en klapp på axeln, en kram eller ett besök. Det är inte alltid vi själva vet vad vi behöver, eller från vem vi får det som hjälper oss en bit till på vägen.

Vissa människor möter vi och passerar som hastigast och ändå berör de oss, andra vandrar med oss. Andra vandrar med oss en lite tid på livets resa och några få kommer att följa oss den mesta tiden av vår livsresa. Det går inte att gradera vikten av dessa olika möten och människor som vi får dela våra liv med.

Under helgen som gick hade jag tid för återhämtning och vila, vilket innebär att göra något som jag mår bra av eller som gör mej lycklig. För mej är detta att umgås med de som tillhör min familj, min man och mina söner med familjer. Den yngste sonen med familj tog med oss till Lerverket i Göteborg. Marja Ekdahl har några av sina lerskulpturer utställda där. Lerskulpturer som jag blev så berörd av.

Om du tittar nog på ”älgen” så ser du att även den som tröstar bär sina egna skador eller sitter fast i något som skadat den. Ibland blir vi så upptagna på våra egna bekymmer och svårigheter att vi glömmer att lyfta blicken och ge stöd och hjälp till någon annan människa. Att glömma sig själv och sitt för en liten stund, att våga se och bära någon medmänniska en liten bit på vägen, det är att vara människa.

Vem ska trösta… om inte jag? Om inte du?

”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.”
‭‭Galaterbrevet‬ ‭6‬:‭2‬ ‭SFB15‬‬

För många, många år sedan skapade jag ett gammalt kärlekspar av cenitlera, ståltråd, lite tyg och några stenar. Paret placerades på en stor ticka. Paret ”Gammal kärlek rostar aldrig” fick mina föräldrar när de firade 40 årig bröllopsdag. I morgon lördag skulle mamma och pappa firat 67 år som gifta om bara pappa fått några fler år här med oss❤️
Att ha fått nåden att växa upp med föräldrar som älskade varandra hela livet är en gåva jag är tacksam för. När mamma tittade på pappa så lyste hennes ögon och hon såg förälskad ut. I alla år så kommer jag ihåg dem gående hand i hand, mamma sittande i pappas knä, en kram i köket, hur de låg sked på köksgolvet och vilade en stund. Deras liv var en kärlekssaga och min mamma har haft svårt att hitta sin plats här utan honom❤️ Det har gått mer än 6 år men han fattas både henne och alla oss nära som kallas familjen🙏🏻