Dessa dagar sover jag inte, jag äter inte och jag andas inte. Dessa dagar kommer en osynlig hand och sätter sig runt mitt hals. Den trycker och den här känslan kommer, som är en blandning av smärta, sorg och hopp. Allt på en och samma gång. Smärtan och sorgen har ökat för varje år men det är hoppet som har ökat mest. 

Hopp? Vad tusan är det man kan hoppas på i situationer som dessa? Vad kan man mer hoppas på när över 8000 bosniska muslimer ligger begravda och en del av dem är min familj. Vad är det som jag egentligen sitter här och hoppas på?
 Jag hoppas på rättvisa. Rättvisa för varje människoliv som monster släckt plågat och mördat. Rättvisa för varje kvinna som blivit våldtagen och rättvisa för varje familj som förlorat sitt hem. Jag har mycket att leva för vilket jag är tacksam för medan för många andra människor är hoppet det enda som de har. Hopp. Ett så kort ord med så mycket innebörd. 

Vet du morfar, jag hoppas att du har det bra där du är nu. Att du tittar på oss från ovan och ler. För av ingenting har mina föräldrar skapat allting. Och morfar, jag lovar dig att så länge jag andas så ska jag leva för rättvisa. Jag ska leva för att du aldrig glöms bort och jag ska leva för att generationer efter oss pratar om den 11 juli 1995. Det är bara en gnutta rättvisa som jag kan ge dig. Men den sortens rättvisa sitter i min makt och jag utnyttjar den maximalt. Morfar, idag så lyckas jag med det. För idag så pratar hela världen om det som skedde 11 juli 1995. Idag så läser mina följare om dig. Och nu tänker de på Srebrenica vilket betyder att idag har jag lyckats morfar. Och morfar, en vacker dag kommer du få den fulla rättvisan, om inte under vår tid och i denna värld så på den andra. För det lever jag för och hoppas.

 Vila nu morfar, vi hörs snart igen ❣️💐🕊

Nu tränar ni på att leva i nuet min man och jag. Det går så där… Mannen hittar saker som behöver åtgärdas lite överallt. Är det inte ett fönster som behöver skrapas och målas så är det saker som urbanisationen behöver åtgärda. För egen del finns det massor av tips och idéer på Pinterest.se som jag kan missa eller några människor vi borde prata med eller träffa när vi är här nere i 4 veckor.

Leisure is the time for doing something useful. Benjamin Franklin

1. vi har bestämt att gå upp vid 07.00 på morgonen och ta en kopp kaffe på terassen för att sedan gå en lång promenad som avslutas med frukost. Bra idé! Dålig genomslagskraft i alla fall den första morgonen då vi vaknade halv nio och åt frukost lyssnande till sommar i P1s podd till halv tolv…
2. vi ska ha tre kvällar i lugn och ro innan barn, barnbarn och vänner kommer hit. Det har börjat så där… första kvällen åt vi ute med fyra andra, i kväll har jag visst lovat en walesisk kvinna och hennes 14 årige multihandikapade son att vi ska träffas, det var ett år sedan sist. Morgondagen har inga planer… ÄN!

Breath. Let go. And remind yourself that this very moment is the only one you know you have for sure. Oprah Winfrey

Alla har vi dessa olika saker som vi sätter upp, mål, ideal, drömmar om ett bättre och lugnare liv. De flesta av oss ska börja nästa måndag eller när semestern är slut, då ska jag ändra min kost osv. Oftast är det orimliga krav och mål vi sätter upp, dömda på förhand eftersom vi försöker vara perfekta. Undrar hur det skulle gå om vi inte valde att vänta till måndag utan gjorde något i dag, något litet och enkelt och jobbar med oss själva i sakta mak. 

Vad ska jag göra med min fria tid, min semester? Det är väl då jag ska göra det jag vill? Fri tid, semester borde vara lika med frihet. Frihet att kunna välja. Oftast låter jag någon annan välja åt mej, där måste jag och många av er bli bättre på att stå upp för oss själva. Vara nöjda med det vi gör och för ovanligheten bestämma själv över vår tid, över våra val och över vårt liv.

Du och jag är GOOD ENOUGH!

Känslan av att få säga: Vi är på väg! är otrolig. Det känns så gott att veta att något ligger framför oss. Saker vi planerat och längtat efter, är snart här. Ibland tror jag att den känslan är bättre än själva upplevelsen. Förväntan och längtan! Så sitter vi här igen på planet ner till El Limonar, vårt egna lilla paradis, långt bort från stress och krav. En förmån som är allt för få förunnat. En förmån som både jag och min man är otroligt tacksamma för.

Det finns en risk i detta att vara på väg… vi är ofta på väg mot något, till någon eller bort från något eller någon. Alldeles för många har svårt att vara här i nuet. ”Bara vara stilla, vara lugn och stilla, bara vara stilla…” är några rader från en sång vi ofta sjöng när jag var ung. ”Att vara lugn och fin” är underskattat. Vi måste ha något på gång något som ska hända.

Att äntligen vara på väg kan rymma så mycket. Vi kan ha fattat livsavgörande beslut där vi ändrar inriktning på våra liv och är på väg mot nya mål. Att vara på väg kan ge dej en ny morgondag om du ställer in siktet rätt❤️

Foto: Sara Widman

Jag är alltid på väg mot en avlägsen destination, bortom det man kallar tid och rum.
Detta mål ger mig mod, ger mig kraft, ger mig inspiration till att möta åren
som jag nu har framför mig.
I mitt innersta bär jag en bit av ett avlägset land, löftet om att jag hör hemma där.
I mitt innersta bär jag ett hopp om en avlägsen strand, att få möta Herren ansikte mot ansikte.
Så vad jag än gör, vad jag än tar mig för, ska jag aldrig släppa taget om denna osynliga hand som Herren sträckt mig.
Nej, vad jag än gör, vad jag än tar mig för, ska jag aldrig släppa tage om detta osynliga land som kallas himlen.
Om nu Gud är en lögn har jag svårt se min väg meningsfull, livet är då ren fåfänglighet.
Men jag tror på den man som blev korsfäst för kärlekens skull.
Du vet, graven som blev lämnad, som blev funnen tom.
Så vad jag än gör, vad jag än tar mig för, ska jag aldrig släppa taget om denna osynliga hand som Herren sträckt mig.
Nej, vad jag än gör, vad jag än tar mig för, ska jag aldrig släppa taget om detta osynliga land som kallas himlen.
Vad jag än gör, vad jag än tar mig för, ska jag aldrig släppa taget om denna osynliga hand som Herren sträckt mig.

Alltid på väg

Kan man känna sig som utlänning i sitt eget land? Absolut är mitt svar. Min man Thomas fyllde 60 år i februari och fick då en fantastisk present. En helg i Stockholm på Grand Hotell i junior sviten. När vi kom fram hade hotellet uppgradera vårt boende till en större svit eftersom de hade ledigt och visste att vi firade hans 60-års dag. Detta är en ”one in lifetime” upplevelse.  Så otroligt tacksam att han valde mej att få följa med denna helg😍.

Vi har en helg i kärlekens, solens, värmens, skrattets och … lyxens tecken.

Nu till mina reflektioner:

• Man pratar engelska med oss fast vi är på ett svenskt hotell
• All information i broschyrer eller papper är på engelska, inga på svenska
• 75% av de boende kvinnorna på hotellet ser inte ut dom jag gör… antagligen äter de en vindruva om dagen för att kunna hålla sice xxxs
• De flesta äldre män med kulmage och något otrendiga kläder har en lika gammal kvinna vid sin sida. En äldre kvinna som har stilsäkra kläder och en 25-årings ansikte fast något orörligare😊.
• Jag vet inte hur man uppför sig vid frukosten, hade det varit i New York hade man känt sig bekväm med att fråga men här… man vill inte framstå som dum🙄
• Om jag gör ett överslag på de handväskor som passerade på frukosten så skulle jag tippa på att deras sammanlagda värde är i ungefär samma värde som vårt hus i Hillerstorp.

Summan av mina intryck hittills i detta främande land. Så glad att få möjligheten att turista här en helg😍 Gör gärna om det! Fantastisk boende, frukostbuffén hade ALLT man önskar sig. Underbar utsikt över slottet.

Men jag är tacksam för att jag har lyxen att få åka hem till vårt enkla liv i Hillerstorp där inte mina märken på väskor, skor eller kläder bestämmer värdet på mej. Jag är tacksam att mitt liv innehållet alla er som kallar mej för vän trots allt. Jag älskar mitt liv i all enkelhet och med en gnutta lyx i mellan åt.