Jag vet inte hur mycket du kan om Pablo Picasso men jag kan lite grann. Han var en spansk konstnär som var en av kubismens fader. Redan som 15-åring hade han en egen ateljé och var verksam som konstnär.

När Pablo var 20 år drabbades han av en tragedi när en av hans vänner tog sitt liv. Det blev starten på Picassos blåa period. En period av hans konstnärsskap då alla hans målningar gick i blått och sorgen lyste igenom de olika motiven. 

I Matteus 4:16 kan man läsa följande: ”det folk som sitter i mörker ska se ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga ska ett ljus gå upp”.

Precis som Matteus hänvisning till en gammal profetia om att efter mörker kommer ljuset så blev Picassos liv också ljusare, det blev till och med en rosa period. En period som visade på ljus och hopp.

Jag tror att för många har det här sista året varit ett år som varit monokromt, det vill säga, det mesta har varit i samma färgskala. För många har det säkert varit mest grått, grått och återigen grått. Monokromt kan vara väldigt vackert men även till stor del dämpande. Visst finns det många valörer av en färg men om jag får välja så älskar jag hela färgspektrat. 

Tänk bara nu när våren börjar knacka på, den första gula tussilagon är 1000 gånger vackrare än ett helt hav med solgul raps. Varför är det så? Jo jag tror den första strimman av hopp och ljus väcker själen och får oss att hoppas. När vi ser det gula rapsfältet är vi inte lika benägna att förundras, vi har vant oss vid färgerna.

Efter mörker kommer ljus.

Efter en pandemi kommer ett annat liv. 

Efter regn kommer solsken.

Jag vill ha mer färg, mer kärlek, mer fika och mer gemenskap

Mars-challenge : Less is More – Monokrom sida
Alltså, du får bara använda en enda färg Back to the basics. Skala bort. Skala av.
Allt du behöver för kreativ bibelläsning är en bibel och en enda penna.
Du väljer själv om du gör ett färgområde (tex ”blå”) eller om du vill göra överkursen med en enda penna (/krita/dyna/färgkopp/mm). Vit och svart gått bra att använda också utöver din valda färg.
Facebookgruppen – Kreativ Tro

Helt plötsligt kan jag inte delta i samtalet med min man om jag inte antecknar på ett papper eller skriver på iPaden. När jag är ute och promenerar med Fru Jansson så är det nästan som vanligt, hon pratar och jag lyssnar.
Fast nu kan jag bara ge tummen upp, ge tummen ner eller skaka lite på handen om jag är osäker. Det jag har tänkt på under veckan är att jag som talar så ofta kanske skulle vara tystare oftare. Att vara tyst och inte kunna säga allt som dyker upp i huvudet har fått mig att inse att allt inte behöver sägas. Det som inte har blivit sagt behöver inte tas tillbaka.

Å andra sidan så finns det många viktiga bifall, uppmaningar och uppmuntrande ord som inte heller blir sagda. Vi har en stor förmån som får tala fritt i vårt samhälle och den gåvan ska vi förvalta väl. Det innebär inte att friheten att få uttrycka sig ger mig rätten att alltid säga vad jag tycker eller vad jag känner, speciellt om ingen har bett om min åsikt.

För många, många år sedan gick jag på Liljeholmens Folkhögskola/Örebro missionskyrka tillsammans med Unni från Norge. Unni sa en gång en sak som jag har tänkt på ofta.
– Om du inte har något snällt att säga om någon är det bättre att du är tyst.
Med vår röst kan vi uttrycka kärlek, hat, uppmuntran och trycka ner. Jag vill inte vara tyst men jag vill inte heller bara låta min röst vara ett brus i vår tid. Kontrasten mellan att välja att vara tyst i rätt tid och att bli tystad är stor. Låt oss tillsammans höja våra röster för oss själva men framför allt för de som inte har samma möjlighet, blivit tystade eller har en röst som sällan hörs över bruset.

Ps 51:17 Herre, öppna mina läppar så ska min mun förkunna ditt lov.

Det var så utmaningen ljöd i en Facebookgrupp som heter ”SKAPA – ett nätverk för kristna kreatörer”. En gräns, så många olika tankar och idéer som dök upp i mitt huvud när jag tänkte på det ordet. När jag sedan sökte på ordet ”gräns” i Bibeln var det inte lika lätta att få ihop mina idéer och en bibelvers. Till slut fastnade jag ändå för bibelversen från:

PS. 74:17 Du har fastställt jordens alla gränser. Sommar och vinter är skapade av dej.

Min tanke hamnade i livet och åldrandet. För mej står sommar för livets höjdpunkt medan vintern är mer avklädande och död. Min yngste son har alltid sagt till sin mormor, min mamma:
-Mormor du är vacker som en sommardag❤️ Numera svara hon alltid: -Nej jag är inte vacker som en sommardag, jag mer som en höst/vinterdag. Helt krasst så har hon ju rätt. Till sommaren blir hon 87 år. En respektabel ålder på en parant kvinna.

I mitt eget fall är det helt uppenbart, jag är inte längre vacker som en sommardag. Det är svårt att inse och förstå att jag nu tillhör den äldre delen av befolkningen. Jag lever på livets höst. Det finns en gräns mellan sommar och vinter, en vacker gräns som heter höst.

Tänk att vår Herre skapade en årstid mellan höjdpunkten och slutet. En årstid som sprakar av färg, skörd och ljuvliga dagar. Så vackert och samtidigt så sorgligt men så är livet. Mellan födelsen och döden är det mycket som händer med en människa. Men en sak är säker, en dag ska vi alla dö, men alla andra dagar ska vi leva!

Låt oss leva vackert…

Låt oss leva kärleksfull och generöst…

Flicka med pärlörhänge ( Meisje met de Parel ) är en målning av Johannes Vermeer, Nederländerna, från omkring 1665.

Finns det något i ditt liv som du värderar väldigt mycket? Eller finns det något du önskar mer än allt annat i livet att du skulle äga? I bibeltexten sålde mannen allt han ägde för att kunna lägga vantarna på den dyrbara pärlan han hade fått syn på i en åker. För honom var pärlan symbolen för lycka. Han önskade att få äga den och var villig att ge upp allt annat för att få hålla pärlan i sin hand.

Flickan med pärlörhängen är en bild jag verkligen uppskattar. Det är ingen som vette, flickan är men helt klart är hon inte från någon fin familj. Det finns inget i bilden som tyder på att hon skulle vara något annat än en tjänsteflicka och ändå… pärlörhänget.

Någon har satt på henne dyrbara pärlor och valt att måla av henne. Kontrasterna mellan enkelhet och rikedomen. Vad hände med flickan efter att målningen var klar? Vad hände med pärlörhängena? Det är det ingen som säkert vet men det finns en bra bok med samma namn som tavlan och en film inspelad efter boken. De kan varmt rekommenderas även om det bara är fiktion.

Vad har då tavlan med bibelordet att göra? Egentligen ingenting. Jag är med i en facebookgrupp Kreativ bibelläsning och där fick vi en utmaning under februari månad, ”Inspireras av andra och utveckla dej själv”. När bilden v Johannes Vermeer dök upp i mitt flöde så bara visste jag att det var den bilden som skulle bli min februariutmaning.

Fortfarande kvarstår frågan, vad är dyrbart för dej? Har du lagt beslag på detsamma har ett högt värde för dej? I mitt liv har jag förmånen att äga många pärlor: mina barn, barnbarn, man, tron/kyrkan, familj, släkt och vänner, ett hem och ett jobb jag tycker om… Frågan är om är om jag är beredd att göra mej v med något av desto för något som skulle var viktigare eller om jag funnit min pärla.

2021 började med en månadsutmaning från @rebeccalenells där hopp var ett av orden. För mej är hopp ett lätt ord, lätt att bära, lätt att äga och lätt att säga. Jag vet att där är vi olika. En del människor har svårt att förhålla sig till hopp, det kan i deras öron låta som floskler., något som man inte kan uppbringa bara så där. Vår förhållningssätt till begreppet HOPP skiljer sig åt men för mej finns det alltid där, hoppet! När jag skulle hitta min bild föll det sej naturligt att väva in den nutid, den vardag som präglar vårt liv, pandemin. I Romarbrevet 8:25 står det följande: ”Men om vi hoppas på det vi inte ser, så väntar vi uthålligt”.
Jag förhåller mej till livet med hoppet i framkant. Hopp om vaccin, hopp om nya tider, hopp om att få ha min stora familj i min närhet – ofta, hopp om gemenskap på riktigt, hopp om att snar få ta i mina vänner, krama dem, hopp om att mötas i kyrkan igen. Vad hoppas du på?

Några minuter in på årets sista dag är det dags att fundera lite på mellanrum. I går på morgonen när vi läste i vår andaktsbok ”Från hjärta till hjärta” så var det precis så rubriken var – MELLANRUM

Vilket vackert ord, mellanrum. Det kan ha så många olika betydelser och Lena Bergström gav mej en helt ny syn på ordet och dess användning. Hon utgick från Kol 3:12-14
Som Guds utvalda, heliga och älskade skall ni alltså klä er i innerlig medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha fördrag med varandra och var överseende om ni har något att förebrå någon. Liksom Herren har förlåtet er skall ni också förlåta. Men över all detta ska ni ha kärleken, det band som ger fullkomlighet.
Versen är som om den vore skriven för en nyårsafton, ett bra avslut med att göra upp med det gamla och förlåta. Förlåta för att gå in i något nytt, med kärlek och fördrag, med de vi möter.

Jag skulle så gärna vilja beskriva för dej det Lena säger men jag kan inte lika bra som hon, därför väljer jag att återge hennes text.

”… det är så viktigt det här med medkänslan. Med hela det förhållningssätt som beskrivs i texten. Vänligheten och ödmjukheten, mildheten och tålamodet. De nästan provocerande vackra orden.
Jag tänker mig medkänslan som en kort paus. En andhämtning innan jag bemöter dej. Ett kort mellanrum där jag försöker vara i dina kläder. Bara ett ögonblick, och sedan kan jag inte så tvärsäkert avfärda dig. En paus där kärleken får en chans att prägla vad jag ser och vad jag säger, Det tar lite mer tid att bemöta varandra på det viset. Det krävs att vi gör moststånd mot stressen. Vi väljer som så ofta mellan fort och slarvigt eller långsamt och väl. Inför det nya året som väntar är det klokt att be till Gud om de där mellanrummen som gör att vi får syn på varandra, som låter medkänslan färga livet. Både de liv vi ser tillbaka på och det liv som ligger framför oss.”

Tänk om du och jag skulle våga ge varandra litte mellanrum inför 2021…

Bra predikan av Anders Ahlenius i Hamnkyrkan Hillerstorp i dag.
Var sätte du ankare i en tid som känns orolig och osäker? Här kommer mina tankar och funderingar.

Kan man känna trygghet när världen visar sig från en osäker sida där demokrati inte längre är en självklarhet.

Hur går dina tankar om julfirandet? Vågar du bjuda ihop familjen och de vänner som är ensamma på jul eller ska det bli en jul där gemenskapen är på undantag?

Är man egoistisk om man väljer att fira jul med familj och vänner, eller är man egoistisk om man väljer att fira jul i den lilla gemenskapen?

Så många frågor och inga självklara svar…

En del saker verkar så enkla andra så svåra. När Petrus skriver att vi går kasta alla våra bekymmer så är det ett fantastiskt erbjudande. Ett erbjudande om god sömn, mindre oro i magen, mindre spänningshuvudvärk och ältande. Vem vill inte ha det så? Och ändå… Varför vårdar vi vår oro, våra bekymmer och vår ångest? Vad är det som gör att vi inte vågar släppa taget? Så många forskare, vetenskapsmän och uppfinnare och ändå finns det inget som lindrar den plågades själ, om man inte vill in i dimman. Herre jag hoppas och ber för alla de som behöver dej i dag🙏🏻❤️
”Och kasta alla era bekymmer på honom, för han har omsorg om er.”
‭‭Första Petrusbrevet‬ ‭5:7‬ ‭#inktober2020 #inktober #bibeln #jagmålarförattjagvill #jagmålarmintro #kreativtro

Har du någonsin upplevt en Tänk-om-situation? Att ge näring åt dina Tänk-om i ditt liv är det första steget till att bli uppslukad av oro. Är du orolig att du oroar dig för mycket?

Jag är inte orolig person men ibland får oron tag i mej. I min närhet har jag människor som är isolerade av oro. Den förlamar dem. En viss oro är bra då den hindrar oss att hamna på fel platser i livet men att drunkna i oro hjälper oss inte att hantera det som vi oroa oss för . I dag är det viktigare än någonsin att vi tar mobilen, använder FaceTime eller ringer de som vi vet lider av oro. ”Ett vänligt ord ger glädje”. Glädje skingrar oro en liten stund.

I tider av oro och mörker behöver du och jag något som är större än oss. Just nu pågår något i vår värld som gör oss oroliga och rädda. Jag är inte så rädd för min egen skull men för min snart 86-åriga mamma, mina barn och deras partner, barnbarnen och manen jag delar livet med. Jag vill inte att något ska hända någon av dem, vill inte att de ska bli liggande på sjukhus, utan besök av de människor som betyder mest för dem. Inte få besök av någon som är där och håller deras hand eller säger att de är älskade. Det gör mej orolig.

I dessa tider och i tider under mitt liv då jag känt oro eller känt att livet krympt har jag haft turen eller nåden att ha en tro som bär. En Gud som jag kan luta mej mot, en Gud som bär mej genom allt. Dessutom har han skickat många människor som gått med mej en bit på vägen.

Om vi nu inte kan mötas eller gå med varandra på samma sätt så kan vi använde de digitala teknikerna. Ring varandra, dela livet, stötta varandra och be för vår värld.